UKUKUKUKUK. Om man skriver det på rad så blir det en massa kuk. Åh, jag önskar att det var kuk som var ärendet. Dessvärre inte. Då hade jag inte förberett mig för en sömnlös natt. Ge mig kuk istället för uk. 

Första dagen med lektioner. Eller snarare lektion. Som jag missade 2/3 av och sedan gick tidigare ifrån. Och ja, jag är redan skoltrött. Jag var det innan jag började. Det lustiga är att det är först den senaste veckan som jag känt att det ska vara jobbigt att börja skolan. Tidigare har det känts helt okej. Jag har nästan varit nyfiken på hur det kommer att bli. På grund av att jag stressat redan innan den ens har börjat på grund utav körkort osv så känner jag att skit-också-hur-i-helvete-ska-jag-klara-av-det-här. Nästa vecka får jag i alla fall testa hela schemat och då har jag förhoppningsvis inte så mycket annat skit förutom skolan. Lite, men det är det ju alltid. Men trots att folk tjatar måste jag säga mer nej för att inte kollapsa. Jag tänker inte kollapsa. Vet att vissa inte förstår, att de inte kan förstå, att de inte vill förstå. Det suger, speciellt eftersom att vissa av de är de som tenderar att bli besvikna. Jag hatar när folk är besvikna på mig. Tenderar att glömma av riskerna. Jag vill alltid tro att jag klarar mer, men det gör jag inte.

Jag går och spänner mig hela tiden. Jag känner hur jag andas långt uppe i halsen. Kommer på mig själv med att bita ihop tänderna och knyta nävarna så hårt jag kan. Jag är aldrig avslappnad. Inget är bekvämt för att jag kan inte slappna av. Det. Går. Inte. Drömmer mardrömmar och vaknar hela tiden, är helt slut när jag vaknar. Minns att jag var avslappnad när jag höll på med mer aktiviteter av sexuell natur med en viss herre. Borde verkligen hitta något i den stilen igen. Synd bara att det är så svårt att hitta.

Rövsmör och anusvårtor. Hur länge ska detta pågå mannar? Ja, jag tänker att min hjärna består av små män. Nu känner jag en stor jävla rövsaknad. Både avsaknad av en röv eftersom att jag inte har tränat på typ några månader men framför allt en äcklig, smärtsam saknad som är klibbig och luktar skit. Efter fucking F. Vet inte varför detta anföll mig mitt på blanka kvällen, när det gått lite för lång tid och jag känner mig en aning sorglig över mina minimäns beteende. Tilda sa att det tar ett halvår att komma över någon som man älskat. Gjorde mig mindre tidspressad. Egentligen är det fånigt, att jag känner en stress över att komma över någon. Men jag känner mig så jävla töntig och löjlig över hela grejen att jag skäms över att jag ens föll över huvudtaget. Varje gång jag pratar om det så mår jag lite illa över mig själv. Varje gång jag skriver om det eller tänker på det för mycket så känner jag mig så äcklig och desperat. Nu känner jag att min mage vill vända sig ut och in för att jag ska verkligen få se hur dum och vidrig jag är. Supermys och asparty. Vill bara se honom för att se om jag skulle överleva. Vet att jag har projicerat upp en bild som troligtvis inte stämmer, men jag har inget att spräcka den med för tillfället. Önskar att vi hade lärt känna varandra mer så att jag hade blivit rädd och flytt. Jag är inte van vid denna båt. Jag vet att det går över, men det är ju inte nu. 

Hemma från Irland. Vill vara kvar där. Känns deprimerande här. Jag har mycket nu också, det som är kvar av lovet kommer inte att vara av lovkaraktär. Bara att tänka på det får mig att vilja gråta. Har varit så glad det senaste, blir alltid extra sentimental över tillvaron om jag varit hemifrån med personer jag tycker om. När vi skiljdes åt på flygplatsen ville jag gråta ut min själ. Att gråta med människor är speciellt, det är ofta först då jag känner smärtan på riktigt. Jag skrattar för det mesta inför folk. Skrattar bort allt miserabelt och viftar bort det med handen för att ingen ska se när det gör ont i mig. Egentligen vill jag våga gråta mer med folk, för att smärtan ska bli intensiv och dras ut ur mig. Nu putsas den ut i minimala portioner som gör att den snurrar mest. Men jag har svårt för det där. Om jag nu skulle gråta skulle jag ändå trycka in det, för att inte låta för mycket, för att det inte ska bli jobbigt för den andre eller så. Då hjälper det inte jättemycket då heller. 

Jag mår bra och det är fint. Dock ska det ju alltid vara något. Jag känner mig så taskig mot folk. Ibland när jag tycker att de är som mest idiotiska så klarar jag inte av att dalta. Okej, jag klarar aldrig riktigt av att dalta. Nej, AB har inte rätt att bli sur på mig för något som inte alls har med henne att göra. Något som hände för två år sedan, något jag glömt och dess betydelse kan liknas vid att missa en buss. Idioti. Människor, var inte så dramatiska! Sluta lägg er i folks liv för småsaker. Att blåsa upp småsaker gör att man gömmer de stora sakerna för er, för om en liten sak blir stor, så kommer en stor sak bli enorm. Och för att vara ärlig så vill man sällan göra stora saker ännu större. Det blir bara jobbigt. Blås upp andra saker, roliga saker eller en luftballong. Snälla, lägg ner att bli sur på folk för saker som verkligen inte har ett endaste jota med er att göra, för vem fan vill berätta något för er då. Åh, jag är så bra med människor. Kanske borde gå någon slags kurs... 

Efter att ha fått reda på att samma snopp som har vistats i min mun, även har vistats i en mun där jag vistats med min mun så känner jag mig mindre attraherad av F. Lustigt egentligen, vet ju att han har hållit på med massor och jag har inte riktigt brytt mig. Men nu tyckte jag att det nästan var äckligt. Begagnat på något vis. Alla är väl mer eller mindre begagnade men att verkligen veta vem, och att verkligen ha halvstrulat med den personen kändes mindre kul. 

 

Spel i känslor är uppenbarligen bästa metoden till att bli intressant. Var förbjuden, upptagen och allt det där. 

Jag minns förra året, i slutet utav sommarlovet. Hur jag benämnde min tillvaro som lycklig. Galet egentligen. Känner ungefär detsamma nu. Jag vill dock säga att nöjd är mer rätt. Nöjd med kraft. Jag är glad. Varvar tant livet (plocka svamp, torka blommor, sticka, baka, dricka te och läsa), med ett inte fullt så tantigt liv. Alkohol, nikotin och sex (mer prat än action...). Av någon anledning har jag börjat känna mig stark, inte så att jag kan bära 100kg eller så. Utan bara att jag är stark i mig, det är som att jag tror på att jag kan klara av att gå igenom saker. Känns som att min själ fått bättre läkkött. Det är frustrerande då att folk fortfarande beter sig som att man inte kan ta hand om sig själv, att de verkar tro att man är lika bräcklig nu som när man var sju år. Folk i min ålder. De skulle bara veta, men de vill inte lyssna. Människor tar hellre "hand om" andra än att se sig själva. Det är lite synd att deras egen dubbelmoral inte verkar beröra dem. Jag hoppas att jag inte ska vara blind för mitt eget beteende. Men egentligen, vem vill vara det?