Livet, du gör mig trött. Gå och bajsa någon annanstans.

Nu kan jag sova utan att märka det lika mycket med hjälp av atarax.
Nu sitter skräcken främst i att vakna.

Troligtvis i min ägo efter torsdag.

Kan man säga att en dag är en dålig dag när den egentligen precis har börjat?

Är det för att man anser sig ha levt tillräckligt länge och har tillräckligt mycket erfarenhet om dagar för att kunna döma om hur vida de är dåliga eller bra?

Om man säger att man har en dålig dag eller säger att det kommer att bli en dålig dag när den inte ännu är slut, innebär det att alla chanser att dagen kommer att bli en bra dag försvinner? Dömer man ut hoppet då?

Blir en dag ledsen om man säger att den är dålig?

De fascinerar mig. Dock finns det mycket som fascinerar mig.

Bakis för andra gången i mitt lilla liv. Faktorn var för lite sömn. Det är bättre nu men har varit ovanligt ångestfylld och blå för att vara dagen efter en partykväll. Även under partykvällen var jag förvånandsvärt deprimerad emellanåt. Utmattning, stress och skola. Stressen är inte så stark men jag känner att jag har för mycket nu. Det går inte riktigt för sig. Skolan tenderar att vara gift i mitt liv. Trodde väl att det skulle vara annorlunda nu men att sedan bli utslängd ifrån kyrkan gjorde inte saken bättre. Rövsmör. Fint att mina bildlektioner har fått mig att rita mer, det är bra. Jag hoppas på överlevnad, men jag vill ju alltid ha mer än så. Överlevnad tippar så lätt över till underlevnad och klister i en grå hjärna. Mycket har ändrats det senaste men på något sätt känns allt som om det är så här det har varit. Min hjärna hänger sällan med på förändringar. Känner mig desperat och svag när jag bara för några veckor sedan kände mig som Pippi långstrump.

Linnea höll för hårt på sin moral
Varje dag, ett samvetskval
Du blir så ensam när du drömmer grandiost
Du blir så hånad, bränd och blåst.

- Dom sista drömmarna.

Hur kan det ens vara sant? Jag minns ju ibland. Att det är sant. Men jag känner det inte. Det är som en vanlig dagdröm som jag tänkt på och målat upp för många gånger. När jag plötsligt slås av att du svettades precis vid svanken. Hur jag drog med min hand där och det var blött. Jag skulle aldrig dagdrömma om en svettig svank. Jag glömmer av att folk svettas när jag dagdrömmer, i alla fall är det inget jag skulle tänka på. Precis som att våra lår klibbade ihop när vi sov. Jag skulle inte komma på det själv. Så det måste vara sant. Det är länge sedan nu, egentligen borde jag ha slutat tänka på det här. Men jag sitter fast. All tid som gått betyder knappt någonting, för att du har inte varit där. Känner mig lite sorglig, men det är väl bara så det är.

På ett något sjukt sätt så trivs jag lite med mina humörsvängningar, trots att de ibland är det jobbigaste med att vara. En dag innehåller plötsligt så mycket. Efter att ha varit glad omkring sladdande i en bil, brutit ihop mitt på korsvägen, varit utmattad av huvudvärk, varit modig, varit nervös, hatat mitt liv, sörjt, ätit glass och lyssnat på Kent i stort sett hela dagen. Så känner jag trots allt att första dagen på sommarlovet får helt klar godkänt. Känner mig lite fri, trots att jag fortfarande är rädd, rädd för att ensamma kvällar ska borra sina stickande klor i mig. Har ett par veckor som har lite mer aktivitet i sig en efter det är det ett par tomma veckor och det skrämmer mig. Vill inte vara ensam för länge, blir rädd för att bli deprimerad, får ångest över en möjlig ångest. Åh, jag gör allt fel. Skapar min egen rädsla, fruktansvärt typiskt drag hos oss homo sapiens. Sorgligt. Varje år hoppades jag på att det skulle bli bästa sommaren, varje år hoppades jag på nya bekantskaper, varje år önskade jag mig en pojkvän att ligga på marken och kolla på stjärnorna tillsammans med. Tänker så ibland nu med, men jag tror inte på det som jag brukade. Tider förändras, tycker inte om att vara realistisk. Min bild av hur man är realistisk är alldeles för pessimistisk. Nu är jag också lite rädd för att mitt kommande dårskap; hemgjord piercing, kommer att gå åt helvete. Jag vet att det är osmart, men jag vill ändå se det gå åt helvete med mina egna ögon. Tänker att det kan bli lite spännande.

Nära bristningsgränsen under press och stress. Jag mår illa. Samtidigt ser jag allt klarare än vad jag brukar göra. Längtar tills det r över. Men det tar emot. För att innan någonting är över, och innan tiden rinner ut så är det så mycket jag ska göra. Som jag ännu inte har gjort. Så mycket jag måste förstå, som jag ännu inte förstår. Jag vågar inte längta, det känns som att då kommer jag slösa tid, den kommer att börja springa fortare. Allt jag vill är att sova ut. Jag vill ligga och läsa på gräsmattan. Jag är så jävla trött. Jag är trött psykiskt, fysiskt, och jag är trött på mig själv. Trött på livet. Allt är extremt dubbelt, jag är kär, jag vill vara ensam, jag vill umgås, jag vill prata, jag vill vara helt tyst och stirra in i en vägg, när någon håller om mig men håller sig på armlängsavstånd. Snart är det över, snart är det över, hoppas jag.

Tack far. Ord ofta förekommande från hans läppar, riktade mot mig. "Varför är du så dum för?", "Sluta dumma dig". "Nu är du dum". Dum. Fult ord. Egentligen är jag inte dum, det är faktiskt han som är dum. Han blundar hela tiden. För allt som inte händer, han ser inte ens att han hittar på längre. Han tror att saker är på ett sätt. Men han har fel. Jag kanske inte har rätt, men han har definitivt fel. Inte konstigt att jag inte kan lita på folk. Med alla lögner och försök till tröstande ord som bara är en sörja av jag-vet-inte-vad. "Vi fixar det" Pfft, JAG får fixa det. Inte alltid, jag vet. Men alldeles för ofta är det sådant som glöms bort, försvinner ut i cyber-rymden.

Tänka och känna något så mycket, men utan att veta vad det är man tänker och känner. Ett vanligt förekommande problem i kretsarna kring min hjärna. Frustrerande om du frågar mig. Känner mig otroligt fundersam. Fått flera saker klara för mig de senaste dagarna, men det känns som att de vartannat är kristall och sedan ser jag inte för allt damm. Det är också frustrerande. Saker som hände nyss känns som tusen år sedan. Förvirring.

Vill bara säga att jag känner mig stört jävla asgrym. Och om jag klarar 200p på tre veckor så kommer jag att kunna klassas som något av en superhjälte. Bara så att du vet. Hela veckan har bestått av saker att göra, inte en lugn stund kan jag dra mig till minnes, men på ett positivt sätt! Dock gick ju hela konceptet att detta skulle vara någon form av pluggarvecka åt skogen. Det tenderar att bli så att jag hittar på VAD SOM HELST för att slippa att plugga. Min självdisciplin tycker om att gömma sig bakom stockar och stenar. Trots att jag vet att det är så går jag för att halvhjärtat leta i en storstad, utan varken stock eller sten som går att lyfta på. I alla fall; anledningen till att jag just nu sitter här och känner mig lysande så beror det på att jag har ju som sagt hållit igång, och trött blir man av det, men ändå har det fungerat på något vänster. I går var jag hos Jenny och partajade. Ty hennes 18-årsdag har ägt rum. Vilket givetvis måste firas! Jag firade, drack en mängd alkohol, sov i kanske tre timmar (knappt?) i Jennys säng. Gick upp vid kvart över sju och åkte till stallet. Mockade, red, gjorde allt som man ska göra i ett stall. Åkte hem och satte mig för att plugga OCH JAG KOMMER NÅGON VART. Vad sägs om det? Jag är ju inte alls klar. Men det som var ett arbete som närmast bestod av entertryckningar med överskrifter består numera av massor utav text. Visserligen är det inte alls renskrivet och jag har knappt läst igenom det så jag vet inte riktigt hur användbart det är så känner jag att jag kan fixa det här! Jag som trodde att fem sidor skulle bli svårt att åstadkomma, nu sitter jag här och har ungefär fem sidor skrivna. Jag kommer att hinna klart med det innan konfirmationslägret! Det är möjligt!

Jag drömmer så mycket. Dagdrömmer, nattdrömmer, mardrömmer. Och drömma är en sjukt fult ord insåg jag nu. Som drumma men med ett jävla ö. Jag vill att drömmar ska bli verklighet, surprise. Jag hoppas att jag kommer att våga leva, jag hoppas att jag inte kommer att ångra någonting. Jag vill leva, jag vill dansa, jag vill skratta, jag vill gråta, jag vill våga, jag vill så sjukt mycket.

Hanna J vann Big Brother och till 2013 ska jag söka. Om jag inte kommer med; 2014. Om jag inte kommer med då; 2015. Och så är planen, fram tills det att jag antingen kommer med eller skaffar mig något vettigare att syssla med. Troligtvis det förstnämnda. Detta event häll mig vaken till denna timme. Som vanligt kan jag inte somna. Ligger och tänker, tillsammans med en dos huvudvärk. Som alltid. Har massor av känslor som bara studsar omkring och irriterar. Önskar att jag inte låg här ensam. Något känns konstigt. Har börjat tänka mycket på det här med sex före/efter äktenskapet. Hade ju bestämt mig på den punkten, men nu efter lite mer erfarenheter. Så vet jag inte. Dock skulle jag inte vilja ha sex utan att vara kär. Men jag minns knappt varför jag vill vänta. Kanske att jag minns det en annan dag.

Bästa beskrivningen på hur min hjärna är just nu lyder; tänk dig en godispåse, sådan där i papper. Där någon tagit en tugga på alla godisbitar men sedan lagt tillbaka bitarna. Och de klibbar och klistrar sig fast i varandra, chokladen halvsmälter och man kan knappt urskilja vad det är för klump. Man kan inte riktigt se vad det är för halvätna godisar som en gång såg rätt så fräscha ut. Men nu som skapar kvävlingar.

JAG VILL HA EN HÄST!

Jag hade fått bra självförtroende, minns de få dagar jag till och med tyckte om mig själv för den jag var. Att jag tänkte att kanske att folk kan tycka om mig trots allt. Ja, de är ju inte kvar. Annars så skulle jag ju rent logiskt inte skriva om dem med längtan i kurvorna. Idag är vi tillbaka, stress, ångest, deprission och självhat. Inte konstigt att jag brukade hata livet. Detta suger ju faktiskt värre än ett hårigt rövhål. Efter att ha fått en panikångestattack av att upptäcka att jag fått en övertrasseringsavgift på hundra riksdaler, på grund utav saker jag lagt ut åt mina päron, så tyckte min mor synd om mig. Och jag kände bara hur dålig jag var, som inte ens kan överleva på 550kr denna månad. Något som gick finfint förra. Hon gav mig pengar för denna avgift samt ytterligare ett par hundra, "så att du kan gå ut och supa i morgon" som hon uttryckte det. Jag känner mig rörd. Samtidigt som jag har en så enorm ångest över att jag är en sådan egoist. Skuldkänslorna har ett hårt grepp kring min hals. Just nu mår jag så enormt kasst över att jag är jag. Att jag suger så jävla hårt. På att vara en god vän, på att vara en god dotter, på att vara en bra människa. Usch, usch och ännu ett usch.

Jag hade en förmåga. Att aldrig ha tråkigt hette den. Jag har tappat den. Någonstans mellan att fylla 18 och bli sällskapssjuk så försvann den. Och jag saknar den. Har haft alldeles för många dagar af tråkighet samt ensamhet det senaste. För att förmågan har gjort det så lätt att vakna så. Att skifta fort, om jag inte gör något med någon. Jag har inte riktigt lust med något som är att vara ensam. Det är aningen eller, antingen tråkigt och ensam, eller så är det asroligt med någon. Gosh. Ska måla nu och se om det hjälper...