Jag minns förra året, i slutet utav sommarlovet. Hur jag benämnde min tillvaro som lycklig. Galet egentligen. Känner ungefär detsamma nu. Jag vill dock säga att nöjd är mer rätt. Nöjd med kraft. Jag är glad. Varvar tant livet (plocka svamp, torka blommor, sticka, baka, dricka te och läsa), med ett inte fullt så tantigt liv. Alkohol, nikotin och sex (mer prat än action...). Av någon anledning har jag börjat känna mig stark, inte så att jag kan bära 100kg eller så. Utan bara att jag är stark i mig, det är som att jag tror på att jag kan klara av att gå igenom saker. Känns som att min själ fått bättre läkkött. Det är frustrerande då att folk fortfarande beter sig som att man inte kan ta hand om sig själv, att de verkar tro att man är lika bräcklig nu som när man var sju år. Folk i min ålder. De skulle bara veta, men de vill inte lyssna. Människor tar hellre "hand om" andra än att se sig själva. Det är lite synd att deras egen dubbelmoral inte verkar beröra dem. Jag hoppas att jag inte ska vara blind för mitt eget beteende. Men egentligen, vem vill vara det?