Hemma från Irland. Vill vara kvar där. Känns deprimerande här. Jag har mycket nu också, det som är kvar av lovet kommer inte att vara av lovkaraktär. Bara att tänka på det får mig att vilja gråta. Har varit så glad det senaste, blir alltid extra sentimental över tillvaron om jag varit hemifrån med personer jag tycker om. När vi skiljdes åt på flygplatsen ville jag gråta ut min själ. Att gråta med människor är speciellt, det är ofta först då jag känner smärtan på riktigt. Jag skrattar för det mesta inför folk. Skrattar bort allt miserabelt och viftar bort det med handen för att ingen ska se när det gör ont i mig. Egentligen vill jag våga gråta mer med folk, för att smärtan ska bli intensiv och dras ut ur mig. Nu putsas den ut i minimala portioner som gör att den snurrar mest. Men jag har svårt för det där. Om jag nu skulle gråta skulle jag ändå trycka in det, för att inte låta för mycket, för att det inte ska bli jobbigt för den andre eller så. Då hjälper det inte jättemycket då heller.