En dag utan inspiration men massa lust. Jag har längtat efter att få måla, men när jag väl får chansen finns det ingen inspiration. Allt jag målade blev fult och barnsligt och äckligt kasst. Och jag känner mig så sjukt dålig. DÅLIG. Och ingen vill ha mig. Hej samma humör som förra helgen, vilken ära att du kommer för att besöka mig ännu än gång. Och du tog med dig börja-bråka-med-en-vän-för-något-löjligt, vad vänligt av dig. Bara jag som tycker att det är sååå smarrigt och mumsigt med situationen man hamnar i när man väl konfronterat någon och inte vet vad man ska säga? Tilda, jag vet. Depp-bloggen här cha-cha! Men jag orkar inte med blommiga dukar, så jag skiter i dem. Och jag vet att du vet vad jag menar.

Mina gardiner är vackrast. Jag hatar när folk förgiftar mitt rum, då vill jag spy och skrika men det är svårt att göra det på samma gång. Tänker på Harry Potter hela tiden, men är rädd för att prata om det för att alla verkar bara avslöja allt.

Sex år. En gång i veckan. 52 veckor på ett år. Minus lov. Men ändå. Det är mycket. Inte fullt då många gånger jag har ätit broccoli i mitt liv men det är fortfarande mycket. Och nu är det slut. Kanske bara för en stund. Eller för flera stunder. Det känns konstigt, men ändå inte. Jag känner mig lättad, men det känns ändå konstigt. Det första jag gjorde var att gå och utnyttja biblioteket. Inte sexuellt. Men ibland känns det som jag faktiskt stjäl dess själ när jag lämnar det med 18 CD-skivor, eller 15 böcker. Att det inte saknar dessa fantastiska verk, men de får ju tillbaka dem. Tack biblioteket, för att jag får utnyttja dig osexuellt.


Min blogg vill inte fungera som den ska, så nu får du låtsas att det är en låt här. Franz Ferdinand - Take me out.

Vad ska man säga, ibland blir man bara stolt. Flöffliga vantaaaaar. Ja, jag älskar dem. Första gången på fem stickor, första gången fluff i tvättmaskinen, första gången med broderi, och de kunde inte blivit bättre!(om vi bortser från det lilla faktum att de klar en aning...) Plus att jag inte gjorde allt enligt mönstret! Det du. Och ja, stoltheten kommer avta, men jag njuter så länge den finns. Mohahaha.

Flöffiga.

Min bror fick en gång en bok. "365 Stiltips för män". Den har hamnat på toan. Där finns underbara bilder. Skapade av Ariel McMillion. Jag vill sprida dem till världen. Sjukt inspirerande.
http://www.arielmcmillion.com/book#

Folk stöter bort folk utan förvarning hela tiden. Jag är så rädd. Folk försöker med att inte låtsas om andra i ett hopp om att de ska låta dem vara. Jag är så rädd. Folk pratar negativt om andra folk bakom ryggen, de enas om saker. Jag är så rädd. Folk finns där för folk, fast de inte vill. Jag är så rädd. Folk ljuger och bedrar, tror inte att ärlighet är något att ha. Jag är så rädd, jag är så rädd att det ska vara mig. Att det ska vara mig de stöter bort bakom min rygg, medans de låtsas tycka om mig, jag ser tecken hela tiden. Jag är så rädd.... Jag har varit med om det tusen gånger förr. Att man först inte fattar vad det är som händer. Men det är där som ett mystiskt block. Man fattar inte vad man gjorde fel. Tårar, knivar. Man förstår inte, vad gjode man för fel. Jag fick aldrig veta. Vart tog allas tro på  ärligheten vägen? Va? Har den aldrig funnits? Snälla, säg det till mig, jag vill veta. Jag vill inte bli bortstött... Snälla. Jag vet att jag kanske inte alltid vet hur man ska göra. jag vet att ni kanske är bättre än mig på det där. Men jag vill lära mig. Jag lovar. Jag vill lära känna er. Jag är för rädd för att någonsin kunna sluta se tecknen. De finns där, stressen, paniken, rädslan. Jag kan aldrig riktigt slappna av, och bara veta hur läget är. Jag tror aldrig på lägesrapporter. Jag tror inte på att folk kan vara helt ärliga.

Man vet inte om att man är ensam förens något säger det till en. Jag vet inte ibland att jag egentligen "borde" ha något med mig, jag är så van. Van vid att göra saker själv. Målsmansunderskrift kommer alltid som en chock. Varför ska man ha det? Du kan ju få min. Jag är min målsman i mina ögon. Ingen tar hand om mig. Jag tar hand om mig. Och det är inget fel. Ser du ett fel? Jag ser det inte. Fel vill jag inte heller se. Inte i det jag har som jag inte tänker är fel. Dumma dig. Dumma dig om du säger så. Att jag gör fel. Att jag lever fel. Lev ditt eget liv idiot. Tänk på dig själv istället för att stirra på mig, du är inte min målsman. Du känner inte mig. Nej, du kanske tror det. Men nej, du kan inget om mig. Jag går ensam, jag tänker ensam, jag är ensam. Men det klarar jag av bäst, bättre än att vara med andra. Jag älskar mina vänner, jag tycker om andra människor. Men ibland när det tar lång tid vill jag bara umgås med en vägg ett tag. En liten stirra-in-i-väggen-stund. Nejnej, det är inget fel. Att du alltid ska fråga. Jag vill bara andas lite. Men du är i vägen. Snart. En liten stund bara. För mycket folk kan göra mig yr. Jag kan göra mig själv yr. Räcker inte det? Jag brukar inte minnas de jag var med. Det är nog synd. Jag brukar inte minnas vad jag göra. Det är också synd. Men när jag får sitta ensam, och vara ensam, för det är vad jag är, känns det inte som att jag ljuger för mig själv. För när jag är med andra är jag ensam, alla är ju ensamma. Men det gör väl inget.

Det känns som att något är fel, eller som att något hemskt har hänt. Det är som att jag bär på en okänd sorg men jag kan inte förstå varför.

Myskobanan...

Kent - Passagerare. Säkert! Är också med på ett hörn...

Ack, min kära Johannesört.
Du ger mig spört.
Att leva och bejaka.
Jag tar gärna en kaka.
Utan dig är jag endast ett tråkigt skal.
Men du låter mig växa, och sluta vara så kal.
Du gör mig flummig och grann.
Nästan att jag blir till en äkta man.
Du är min månads knark.
Om man inte räknar med all bark,
och min kära man.
Ja det är han.
Daniel Adams-Ray som på min vägg hänger och dinglar.
Här kommer en visa av honom, jag mer än gillar.

Trött på att bli besviken, trött på allt det här jag gör utan att veta varför. Orkar inte mer. Redan sjukt depp.

För det mesta brukar jag vandra runt, se på andra och tänka att jag vill vara dem. Att jag önskar att det var jag som såg sådär lycklig och problemfri ut. Jag brukar tänka att de är bättre, de har det bättre och bara en massa andra glittrande fjärilsfladdertankar. De senaste dagarna har inte varit så. Jag har sett mig själv och tänkt, såhär ska det alltid vara. Man ska alltid sitta på fik i tusen timmar, man ska alltid gå på bilvägar påväg hem klockan halv tre på natten, man ska alltid se en hel tv-serie som om det vore en ovanligt lång film, man ska alltid komma hem till folk liiiite för sent och prata liiiite för långt in på morgonen. Man ska alltid göra det man vill, göra saker för att man har lust och inte för stressens skull. Man ska alltid vara lite nyfiken på vad som kan hända och inte se det dåliga i allt som har en sån rolig, ny sida. Mm, ja, såhär.

"Man ska vara med personer som ger en energi, eller någonting" Vet inte vart jag fick det ifrån men från den sekunden jag läste det satt det som fastbränt i hjärnan min. Jag håller med, men jag gör det inte. Jag har vänner som suger ut all min energi i ett svep genom att skriva något på facebook. Jag har vänner som kan få mig att vilja dö. Jag har vänner som kan göra mig så förvirrad att jag vill spy. Jag har vänner som liknar min far. Jag har vänner som jag trånar efter, som om jag vore kär. De har väldigt lätt för att skada mig genom att göra absolut ingenting. Bara jag vet om att de finns så låter jag dem tortera mig i min hjärna. Jag har vänner, och jag är glad över det. Men jag är inte glad över hur lätt de påverkar mig. Jag är inte glad över att de kan få mig att hata mig själv. Varför kan man inte bara vara ärlig? Varför vill folk alltid verka bättre? Varför tror jag aldrig att det finns en enkel anledning till saker utan tror istället att det är något som jag har gjort, och spinner vidare på det tills jag tycker synd om den stackars människan som träffat mig, jag är ju en sådan hemsk människa och alla bode hata mig. Sedan blir jag rädd för att de en dag ska se vem jag egentligen är och fram tills den dagen ser jag all vänskap som en lögn i väntan på att mitt onda inre kommer fram. Det är sant. Jag tror att jag är fruktansvärd att vara med, det är bara ingen som märker det. Det är som att alla har fått giga pudding i hjärnan. Jag är livrädd för mina vänner, och jag är inte stolt över det.

Detta är Stan. Agnes egna Linnea-STANd-in. Agnes skapade denna underbara bilden och jag vill sprida denna underbara människa till världen. (Nu blir ni (jag syftar på alla datormöss) allt förvirrade va, vilken av dem tänker ni, Stan eller Agnes?). Klicka på bilden och se, säger jag bara.

Säg hej till Jättrud. Det är jag, som jätte.


Hej Jättrud.

Det där. När någon förstår en. Och man känner det. I hela kroppen. Det är grejer det.

Jag har aldrig sagt till min bror att jag älskar honom. Det är något som gnagt på min hamsterhjärna sedan en av de nätterna på Frizon som jag och Nisse vandrade omkring likt två nattdjur och pratade om allt mellan kärlek och Bamse. När han fick höra det, nästan skrek han att jag måste säga det till honom, nu! Direkt när jag kom hem. Jag kom hem för ungefär fem månader sedan. Jag har aldrig sagt till min bror att jag älskar honom. Och visst, jag älskar honom, jag älskar honom mer än jag älskar vissa andra. Jag känner honom inte så bra men jag älskar honom. Men hur lätt är det att få in ett "Jag älskar dig" mitt i vårat prat om att jag inte går på fest trots hans förhoppningar och att han fortfarande är smart även om han, för något år sedan, inte visste att Malmö låg i Skåne utan trodde att det låg någonstans norr, där uppe vid Luleå. Under alla dessa tusen dagar vi vandrat omkring under samma tak har det aldrig funnit något tillfälle, inget jag kunnat se. Och kanske är det inte så viktigt att säga de där orden, men man vill ju försäkra folk. Så att de vet, och slipper bara tro. Kanske tänker han inte ens på det, troligtvis tänker han inte ens på det. Han är sån, han tänker inte på sådant. Men man ska ta varje chans man får har jag hört, och jag vill inte leva hela livet utan att säga till någon jag älskar att jag faktiskt gör det. Frågan är ju bara hur.

Jag och Mattias har patent. Tyvärr alla. Och Allah.

Okej, jag ska byta skola till våren. Schillerska istället för Lerum. Fortfarande bild och form dock. Och ja visst men nähä i fjärran sa måsen. Och jag är måsens kompajon. Jag vill inte gå där heller känns det som nu, utan på grund utav att jag fått höra om något så underbart som en bageri och konditori linje som man kan gå har jag nu blivit mer peppar och salt på det. Det är sant. Åh, jag är så irriterande. Jag fattar inte varför jag inte kollade upp det tidigare? Tog ju faktiskt Ester Moseson-lappar på gymnasiemässan.... Haha, men jag läste dem ju inte. Nähä. Det är väl kört nu. Gah, hej jag vill inte gå gymnasiet och nu låter jag som en gnällspik och okej då får det vara så men det är så sjukt irriterande. Hejdå.

Nu ska jag läsa om Ester Moseson och försöka hitta något skitkasst så att jag inte vill gå där...

Japp, inte ska det vara lätt att göra en blogg. Visserligen gjorde jag det tusen gånger svårare än det behövde vara bara för att jag är jag. Nu är den här då. Inte speciellt vacker men jag orkade inte (egentligen fattade jag bara inte).  Vet väl inte riktigt varför jag ska ha en blogg. Kommer mer största sannorlikhet inte berätta för någon att den finns. Haha, fast nu sitter säkert Agnes där och läser detta bara för att hon vet om att den finns. Aja, jag älskar dig Agnes.