Man vet inte om att man är ensam förens något säger det till en. Jag vet inte ibland att jag egentligen "borde" ha något med mig, jag är så van. Van vid att göra saker själv. Målsmansunderskrift kommer alltid som en chock. Varför ska man ha det? Du kan ju få min. Jag är min målsman i mina ögon. Ingen tar hand om mig. Jag tar hand om mig. Och det är inget fel. Ser du ett fel? Jag ser det inte. Fel vill jag inte heller se. Inte i det jag har som jag inte tänker är fel. Dumma dig. Dumma dig om du säger så. Att jag gör fel. Att jag lever fel. Lev ditt eget liv idiot. Tänk på dig själv istället för att stirra på mig, du är inte min målsman. Du känner inte mig. Nej, du kanske tror det. Men nej, du kan inget om mig. Jag går ensam, jag tänker ensam, jag är ensam. Men det klarar jag av bäst, bättre än att vara med andra. Jag älskar mina vänner, jag tycker om andra människor. Men ibland när det tar lång tid vill jag bara umgås med en vägg ett tag. En liten stirra-in-i-väggen-stund. Nejnej, det är inget fel. Att du alltid ska fråga. Jag vill bara andas lite. Men du är i vägen. Snart. En liten stund bara. För mycket folk kan göra mig yr. Jag kan göra mig själv yr. Räcker inte det? Jag brukar inte minnas de jag var med. Det är nog synd. Jag brukar inte minnas vad jag göra. Det är också synd. Men när jag får sitta ensam, och vara ensam, för det är vad jag är, känns det inte som att jag ljuger för mig själv. För när jag är med andra är jag ensam, alla är ju ensamma. Men det gör väl inget.