"Man ska vara med personer som ger en energi, eller någonting" Vet inte vart jag fick det ifrån men från den sekunden jag läste det satt det som fastbränt i hjärnan min. Jag håller med, men jag gör det inte. Jag har vänner som suger ut all min energi i ett svep genom att skriva något på facebook. Jag har vänner som kan få mig att vilja dö. Jag har vänner som kan göra mig så förvirrad att jag vill spy. Jag har vänner som liknar min far. Jag har vänner som jag trånar efter, som om jag vore kär. De har väldigt lätt för att skada mig genom att göra absolut ingenting. Bara jag vet om att de finns så låter jag dem tortera mig i min hjärna. Jag har vänner, och jag är glad över det. Men jag är inte glad över hur lätt de påverkar mig. Jag är inte glad över att de kan få mig att hata mig själv. Varför kan man inte bara vara ärlig? Varför vill folk alltid verka bättre? Varför tror jag aldrig att det finns en enkel anledning till saker utan tror istället att det är något som jag har gjort, och spinner vidare på det tills jag tycker synd om den stackars människan som träffat mig, jag är ju en sådan hemsk människa och alla bode hata mig. Sedan blir jag rädd för att de en dag ska se vem jag egentligen är och fram tills den dagen ser jag all vänskap som en lögn i väntan på att mitt onda inre kommer fram. Det är sant. Jag tror att jag är fruktansvärd att vara med, det är bara ingen som märker det. Det är som att alla har fått giga pudding i hjärnan. Jag är livrädd för mina vänner, och jag är inte stolt över det.