Okej. Mycket nytt.

# Jag ska i princip hoppa av gymnasiet. Dock kommer jag fortfarande ha form och bild lektioner.
# Jag måste skaffa något slags jobb för att jag kommer inte längre få studiebidrag.
# Jag tycker om att mina ben känns manliga. Eftersom att jag inte rakat dem sen december...
# Nu är det dags att bota mig. Jag har gått in i väggen så mycket nu att jag ligger och krälar på golvet. Det ska sluta. Nu. Nu ska jag bli frisk, en gång för alla. Jag ska klara det här. Jag har bestämt mig. Och den sista meningen kändes som något från en reklam... "Jag har bestämt mig, har du?". Nu gäller det bara att inte ge upp... Jag ska nog bli bättre på att uppdatera mina vänner om sånthär också, med tanke på att det endast är Emma som vet om min skolförändring. Ajajajj...
# JAG ÄLSKAR SAGAN OM RINGENFILMERNA! Konungens återkomst är favoriten.<3 Ja, jag hade inte sett alla försen idag. Och ja, jag ångrar det bittert. Men dem är guld. Jag är massa peppar och salt på att läsa Bilbo efter the Deathly Hallows.

Godnattvisan:

Led mig hem - [ingenting]

Jag har blivit för bra på att skapa sprickor i förhållanden. Tror att jag måste sluta med det. För mycket som måste ut och det kastas hej vilt. Förlåt.

Närhet. Vad är det? <---Det rimmade. Jag har i alla fall svårt för det. Inte alltid. Men ofta. Och ofta utan att jag vet det. Jag blir förånad när jag mår illa och vill fly bara av att någon råkar röra vid mig. Det finns ju en annan sorts närhet också. Det ofysiska, den där andra. Jag har nog svårt för den med. Att låta folk komma under hunden på en. Göra sig sårbar. Blotta sin själ, och hela det patrasket. Jag vet inte hur man ska göra, för att känna det där. Den andra sortens närhet. Jag har försökt, och det fungerar, en stund. Men sedan fattar jag inte. Tänker antagligen alldeles för mycket. Och skyller ifrån mig... Jag tänker att det är mina föräldrars fel, det att vi aldrig varit speciellt nära. Men vad vet jag. Kan mycket väl vara så att jag bara är för rädd. Och jag litar inte helt på människor. För att det kan man inte. För att de är just människor. Tro inte att jag litar på mig nu. För det gör jag inte. Ibland gör jag oväntade saker som visar på att jag inte är någon att lägga mitt liv i händerna på. Men det är väl ungefär mina händer som finns tillgängliga för ett liv. Så vad har man för val? Jag läste en sak. Att det är bra att tycka om sig själv, för att det är den enda man kommer att leva hela livet med. Jag är redan trött på mig, och det är tydligen mycket kvar på mitt liv. Jag måste sluta vara så irriterande, jobbig och egoistisk. Jag ser det själv, och svär. För jag kan inte fatta varför jag gör så, men jag kan inte stoppa det. Det är inte längre jag som styr, utan det har utvecklats till en reflex. Men nej, jag måste lägga av. Annars får jag börja skriva hotbrev tilll mig själv... Nä, jag är väl inte nära mig själv heller. Om det krävs hotbrev för att få kontakt.

Jag är så nervös. I morgon skrämmer slag på mig. Som när man är full och åker skidor känns det, som backen slår en i ansiktet. Jag är så rädd, det är som att det blir verkligt på något sätt. Hur skall det gå? Jag vet inte. Ingen aning, jag kan inte ens spela upp scenarion i huvudet för att jag har verkligen ingen aning, inget passar. Jag har aldrig gjort något sådant liknande. Jag vet inte vad jag ska göra. Och efteråt, vad skall hända då? Jag har kommit på en sak som får mig att sluta tänka. Tända stearinljus, öppna ett fönster och sitta och stirra på stearinet och elden. Sitta och pilla på ljuset så att det rinner och droppar stearin. Då blir jag helt sjukt lugn. Mm, det får väl blir det efter i morgon.

Noah and the whale - L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.

Min fågel-man. Är inte helt säker på hans färdighet men ändå.

Jag skakar. Darrar. Alla rörelser är orytmiska och hackiga. Det är precis som när man inte ätit tillräckligt på flera dagar och är försvagad av det. Och jag har hungern. Jag har inte den efter mat, det är något annat. Något livsviktigt som jag verkar ha glömt av. Som om att jag har glömt av att äta eller att sova. Men jag vet inte vad det är.

Kan man tänka på att man älskar gummiguttan och hur man ska lyckas med sin livssituation samtidigt? Och sedan börja tänka på att man aldrig använt ordet livssituation tidigare? Det var ett tråkigt ord. Livssituation. Det enda roliga är att det är två ss. Som en orm. SsssSSsss.

Senaste nytt i Linnés tankeverkstad:
# Gå upp överdrivet tidigt och börja gå ut och springa. (hallå, vart kom det ifrån? Jag gillar inte att gå upp tidigt, inte att springa... Kommer aldrig lyckas.)

# Försöka flytta hemifrån. (Jaja, jag vet att det inte var 18 jag fyllde, den där veckan som var den förra.)

# Köpa massa målartjosan och grönt te. (Mina tankar är inte en meny. Så de behöver inte passa ihop på något sätt.)

# Jag är pissnödig.

# Sluta leva som jag måste, och göra vad jag vill istället. Så kanske jag kan göra det jag måste sedan. När jag känner att jag kan dö i morgon och att jag ändå hann vara någon, som var mig. Och tillräcklig.

Känner mig så gammal, som att jag helt plötsligt blev vuxen. Eller i alla fall något liknande. Och nu ska jag ta mitt ansvar. Det som alla tjatar om att det ska bli så jobbigt att ta när de blir arton. Som de aldrig kan svara på vad det är för ansvar de inte vill ha egentligen. Jag tror att det är ansvaret över sitt eget liv, och sin egen vilja och sin egen själ och allt. Men har man inte det, hur ska man då kunna vara den man är? Det är det ju ingen annan som vet.