Närhet. Vad är det? <---Det rimmade. Jag har i alla fall svårt för det. Inte alltid. Men ofta. Och ofta utan att jag vet det. Jag blir förånad när jag mår illa och vill fly bara av att någon råkar röra vid mig. Det finns ju en annan sorts närhet också. Det ofysiska, den där andra. Jag har nog svårt för den med. Att låta folk komma under hunden på en. Göra sig sårbar. Blotta sin själ, och hela det patrasket. Jag vet inte hur man ska göra, för att känna det där. Den andra sortens närhet. Jag har försökt, och det fungerar, en stund. Men sedan fattar jag inte. Tänker antagligen alldeles för mycket. Och skyller ifrån mig... Jag tänker att det är mina föräldrars fel, det att vi aldrig varit speciellt nära. Men vad vet jag. Kan mycket väl vara så att jag bara är för rädd. Och jag litar inte helt på människor. För att det kan man inte. För att de är just människor. Tro inte att jag litar på mig nu. För det gör jag inte. Ibland gör jag oväntade saker som visar på att jag inte är någon att lägga mitt liv i händerna på. Men det är väl ungefär mina händer som finns tillgängliga för ett liv. Så vad har man för val? Jag läste en sak. Att det är bra att tycka om sig själv, för att det är den enda man kommer att leva hela livet med. Jag är redan trött på mig, och det är tydligen mycket kvar på mitt liv. Jag måste sluta vara så irriterande, jobbig och egoistisk. Jag ser det själv, och svär. För jag kan inte fatta varför jag gör så, men jag kan inte stoppa det. Det är inte längre jag som styr, utan det har utvecklats till en reflex. Men nej, jag måste lägga av. Annars får jag börja skriva hotbrev tilll mig själv... Nä, jag är väl inte nära mig själv heller. Om det krävs hotbrev för att få kontakt.