Jag kan banne mig inte slappna av. Jag tillåter mig inte. Jag har konfliker med mig själv hela tiden. En del av mig säger; Gör inget, lägg dig och läs på gräsmattan. Den andra säger; du måste, du måste göra det. Du måste fixa det. Gör det, nu. Annars är du ingen, du måste få någonting gjort. Sedan står jag och skriker i hjärnan ett tag och oftast slutar det med att jag gör något. Idag, gjorde jag inget. Sedan fick jag ångest. Det var inte kul.

Jag tror att jag får ångest varje dag. Och varje dag tänker jag på att jag måste slå sönder något. Ofta busshållsplatser eller bussfönstret. Igår gick jag och halvskrek för mig själv och försökte hålla fast mina händer. De ville slå. Det var ett barn som tittade konstigt på mig. Jag fattar inte varför det blir så, jo, jag fattar ju att barnet stirrade. Hade det gått omkring en dam som gjorde lustiga ljud och spände knytnävarna för att sedan skaka av sig dem så skulle jag nog också ha stirrat.

Jag tänker på min fars ticks. Han säger; Jag vill inte leva. Sedan tänker jag på mina "ticks". Sen tycker jag att livet går för fort och är alldeles för långt. Jag fattar inte varför ingen tröttnat. Det har i alla fall jag. Känns som att mitt liv inte har börjat men som att det inte finns mer än det här.  Sedan tänker jag på hur det känns att vara gift, och om man kan vara nära någon på riktigt eller om det bara också är en illusion. Då brukar jag komma och tänka på mina overklighetskänslor, deprissionen och ångesten. Kommer allt det att vara ett minna blott när jag är 25? Eller kommer de jaga mig ända in i graven? Undra om jag kommer att komma till den slutsatsen, när jag ligger på min dödsbädd, att livet inte var så trevligt ändå. Att allt det jag väntade på, var en illusion.

Jag skäms alltid när jag publicerar något som kan uppfattas som deprimerande och självömkande. Jag menar det inte så. Jag bara skriver vad jag tänker. Och egentligen vill jag inte bry mig om vad dem som läser tycker. Men det är dem som säger så till mig, att det jag skriver är deprimerande. Så nu skäms jag. Och det är inte erat fel. Men jag gör det ändå. Läs inte om ni inte vill. Jag kommer inte att döma er. Jag kanske är deprimerande och då är det ju bara så. Jag känner inte för att låstas vara glad när jag faktiskt inte är det. I alla fall inte här, för detta är som en dagbok. En tanke-blogg. Punkt och slut.

Jag mår illa hela tiden. Så jag vågar inte gå och lägga mig. Jag tror att det ska bli sådär igen, att jag nästanspyr hela natten. Jag önskar nästan att jag var gravid så att jag skulle veta att illamåendet skulle sluta efter några månader. Hur länge kommer det att vara såhär månne? Ja du, Gilbert. Jag har inte en aning i min gamle skosula.

Jag saknar dig din ko. Du var speciell för mig, du var någon annan. Mm, jag tyckte om dig. Men nu är det förbi antar jag. Det var synd, jag vet att den du var skulle hatat detta. Den du är nu, känns...tappad. Som när Alice faller ner i kaninhålet. Jag saknar den du var. Säg till när du har kommit tillbaka.

Jag blir helt störd på mig. Jag drömmer att jag får barn. Bebisar, alltid killar. Minns Tobias och Sonny mest. Och jag saknar dem, jag saknar dem båda. Ibland tror jag att jag är kär i någon. Sedan när jag ska formulera namnet på personen så inser jag att det inte finns någon. Jag fattar ingenting.

Jag tänker inte ta första steget till dig, du verkar vara förlorad för alltid. Trodde inte att du skulle lämna mig så lätt. Kanske var allt en illusion. Jag tror att du lämnade mig tidigare än du inser.

Jag älskar att sitta och läsa "The bread bible". Bara sitta på en stol i köket, helt ensam, och nörd hur man gör den bästa surdegen, hur man viker ett bröd på bästa sätt, vilken glasering som skapar vilken yta. Känner att jag redan blivit pensionär. Jag stickar, virkar, bakar, älskar mandelkubb. Tänk om jag blir typisk tonåring när jag är 65? Det hade varit något det...

Jag försöker alltid trycka in i hjärnan att det blir bättre sedan, att det ordnar sig och att livet blir nog underbart tillslut. Men egentligen vet jag inte. Det verkar ju inte riktigt vara så. Eftersom att det dära "sedan" kommer alltid förbli "sedan". När sker det nu? Jag har precis hoppat av, javisst, man måste vänta lite. Allt kan inte hända på en gång. Men hallå? Hur länge är det det har gått neråt om jag får be att fråga en sådan enkel fråga? 5 år. Drygt. Yay, ska jag skutta nu? Ska jag hoppa och leka nu för att det inte var 15 år? eller 50? Jag har tappat mig själv, och jag kämpar för att hitta mig. Men det är hårt, att höra folk bekräfta att man inte är så glad längre, att man klagar ovanligt mycket och låter ...sorglig. Tänk om det inte går uppåt sedan? Tänk om jag fastnar. Jag är alltid rädd för att fastna, har alltid varit det. Det är väl därför jag jämt gör något, jag måste anstränga mig för att endast sitta och titta på tv. Jag måste. Ha. Något. Att göra. Något som gör att jag kommer framåt på något vis. Jag känner hur prestationsångesten smyger sig in i mitt hus. Hur jag får en liten våg av skuldkänslor varje gång jag skriver upp något vi måste köpa. Som rågmjöl. Varje gång jag varit i köket måste jag städa efter mig. Innan någon ser det. Jag måste göra någon nytta, hela tiden, som tack. För att jag får bo här. Tur att jag får behålla studiebidraget, eftersom att jag är sjuk och trots allt går två lektioner. Folk verkar tro att jag har all tid i världen nu, och all ork med. Men det är ju det som är grejje, jag är helt slut. I natt mådde jag illa i sömnen och vaknade till då och då för att jag trodde at jag skulle spy. Det. Var. Fruktansvärt. Jag vågar nte gå och lägga mig nu. Jag vill inte slänga mig omkring i sängen som en fisk och känna hur nära det är, att jag spyr när jag sover. Ska det inte vara lugnt och fint då? Tydligen inte. Det ska tydligen vara såhär i början. När jag kan börja slappna av. Att allt blir starkare, att jag kommer att må sämre. Och jag är helt slut. Jag har knappt gjort ett skit men ändå har jag varit så sjukt trött. Jag undrar hur länge det kommer att hålla i sig. Jag är rädd för att ingen ska förstå, att jag faktiskt är sjuk. Och att det inte är så underbart som det låter att slippa skolan. Jag är rädd för att folk ska köra med "men du går i alla fall inte i skolan, du behöver ju i alla fall inte plugga, du får ju sova hur länge du vill". Och visst, allt det där är sant, och jag önskar att jag var mig om det var den enda information som fanns i ansökningen. Men det är så mycket mer, finstilt.

Egentligen vill jag inte klaga, men ändå är det allt jag vill. För jag har så svårt att hitta det trevliga i livet. Jag ska inte skaffa barn har jag kommit fram till. Jag skulle aldrig vilja döma någon till livet. Det känns som att det är bland det värsta man kan utsätta någon för. Önskar jag att jag aldrig fötts? Ja, det gör jag nog. Men jag tänker inte ta mitt liv. Jag längtar efter att dö, och det är inte för att låta emo och så. Utan det är ren nyfikenhet och livströtthet. Jag vill träffa gud, i egen hög person. Det skulle vara trevligt. Kanske hinner jag bli den jag vill vara innan jag dör. Det hade nog varit fint. Fastnar jag i den jag är nu så ber jag på mina bara knän. SLÅ MIG I HUVUDET FÖR I HELVETE! Detta är inte jag, inte än. Kanske snart. Det hoppas jag på.

Johan Glans är jätteliten och jätterolig.

Om jag sitter vid datorn och är på ett visst humör. Något jag kan någorlunda sätta ord på så skriver jag det alltid i sökrutan för google. Och söker. Jag fattar inte varför. Är jag frustrerad så kan jag skriva "jag är frustrerad". Söka, och hoppas på att ngon annan också känt sig frustrerad över något liknande någongång. Jag söker medlidande från google. Eller i alla fall så hoppas jag på att google ska förstå mig. Det är sällan det händer, att något prickar rätt. Men ändå gör jag det alltid, i hopp om att hitta... ja, vad vill jag hitta? Jag har ingen aning. Gör du också så?

Är det bara jag som endast är vårarg? Jag försöker bli glad åt allas små söta romanser men egentligen blir jag bara förbannad. Så ska det ju inte vara. Men fy fan heller, det brinner i min, sannerligen. Och det är inte kärlek. Jag är ARG! På allt. På att aldrig bli tagen seriöst. På att folk är glada och att jag är så deppig. Jag är arg på min far för att han inte fattar ett skit. Jag är arg på att ingen skriker åt mig. Jag är arg på att allt är så tomt. Jag är arg på att det första jag ser när jag blir klar med min målning är en annans målning som är så jävla mycket bättre än min. Jag är arg på att jag tar plats. Jag är arg på allt. Jag är arg på att saker aldrig verkar bli bra. Och om det skulle bli det, så blir det ännu värre sedan. Vem fan är det som har så jävla kul åt att jävlas med mig? Jag är arg på att jag är ensam. Jag är arg på att ingen är arg på mig. jag är arg på att jag är så jävla rädd. Jag tror jämt att folk ska snacka skit bakom min rygg, att mina vänner ska göra det. JAG ÄR ARG! TRÖTT OCH SÅ JÄVLA ENSAM! Jag är arg på att allt jag ser är ryggar. Jag är arg på att hela skiten är endast mitt fel. Jag är trött på att vara mig.

Nu kan jag tänka klart! För det mesta består min hjära av bomull så jag fattar inte vad jag tänker på. Det är liksom halva tankar, och då börjar jag tänka på vad fan det är jag tänker på istället sen förvandlas hjärnan till en tvättmaskin med en rejäl centrifug. Nu känns det lite klarare. Det gör mig jätteglad och jag inser att jag ser fram emot att rösta i nästa val. Idag gick jag och funderade på hur mina tankar såg ut, de där bomullstankarna, de som är där för det mesta, som jag aldrig riktigt förstår mig på. Det är som när snubben i "Enternal sunshine of a spotless mind" går in i sitt redan raderade minne. Jag älska den filmen...  Sen tänkte jag på, undra hur alla andras tankar ser ut. Vad tänker folk på om de inte tänker på det som jag tänker på? Hur kan man tänka på något annat? Hur ser det ut? Det var en på radio som tydligen nästan alltid tänkte på träd. Han hade en bit skog. Och det kan jag tänka mig att man faktiskt kan spendera större delen av sina tankar på. Faktiskt så känns det mer logiskt att tänka på träd hela dagarna än att tänka på typ... skolan eller pengar. Jag vill också testa på att tänka på träd. Det verkar lite mysigt. Han sa att han brukade gå ut i skogen och räkna träd, att det gjorde honom lugn. Det och att han var norrlänning skulle fått mig på fall om det inte var så att han var typ 40. Ja, det är något med norrlänningar.

Jag vill ha mer reaktioner. Inte reaktorer. Folk som reagerar. Som skriker lite på en, som verkligen säger exakt vad som ploppar upp i deras huvud istället för att trycka ner det i halsen på dem själva. Jag gör så själv, men jag önskar att alla skulle bara sluta. Jag trodde att jag inte ville ha så mycket sådant, att det lugna var bättre. Men det är för milt. Jag blir helt tom av det. Jag vill ha upp och ner. Hela tiden. Det är dem dagarna som är bäst. Dem som känns som mer. Dem med tusen olika humör, dem som inte är milda. Ibland får jag galenskapsfnatt av folk, av ljud. Det har hänt mycket det senaste. Det blir överbelastat i hjärnan och jag bara skriker sluta. Det känns helt sjukt ibland. Jag kan inte stoppa det heller. Helt plötsligt, hör jag mig "nej,nej,nej, sluta!". Kanske att det är en stressgrej eller nått. Allt verkar ju vara det.

Nu ska jag sluta babbla. Jag älskar min målarsvamp, jag hade saknat den. God natt, du. Du är bra. <3