Jag kan banne mig inte slappna av. Jag tillåter mig inte. Jag har konfliker med mig själv hela tiden. En del av mig säger; Gör inget, lägg dig och läs på gräsmattan. Den andra säger; du måste, du måste göra det. Du måste fixa det. Gör det, nu. Annars är du ingen, du måste få någonting gjort. Sedan står jag och skriker i hjärnan ett tag och oftast slutar det med att jag gör något. Idag, gjorde jag inget. Sedan fick jag ångest. Det var inte kul.

Jag tror att jag får ångest varje dag. Och varje dag tänker jag på att jag måste slå sönder något. Ofta busshållsplatser eller bussfönstret. Igår gick jag och halvskrek för mig själv och försökte hålla fast mina händer. De ville slå. Det var ett barn som tittade konstigt på mig. Jag fattar inte varför det blir så, jo, jag fattar ju att barnet stirrade. Hade det gått omkring en dam som gjorde lustiga ljud och spände knytnävarna för att sedan skaka av sig dem så skulle jag nog också ha stirrat.

Jag tänker på min fars ticks. Han säger; Jag vill inte leva. Sedan tänker jag på mina "ticks". Sen tycker jag att livet går för fort och är alldeles för långt. Jag fattar inte varför ingen tröttnat. Det har i alla fall jag. Känns som att mitt liv inte har börjat men som att det inte finns mer än det här.  Sedan tänker jag på hur det känns att vara gift, och om man kan vara nära någon på riktigt eller om det bara också är en illusion. Då brukar jag komma och tänka på mina overklighetskänslor, deprissionen och ångesten. Kommer allt det att vara ett minna blott när jag är 25? Eller kommer de jaga mig ända in i graven? Undra om jag kommer att komma till den slutsatsen, när jag ligger på min dödsbädd, att livet inte var så trevligt ändå. Att allt det jag väntade på, var en illusion.

Jag skäms alltid när jag publicerar något som kan uppfattas som deprimerande och självömkande. Jag menar det inte så. Jag bara skriver vad jag tänker. Och egentligen vill jag inte bry mig om vad dem som läser tycker. Men det är dem som säger så till mig, att det jag skriver är deprimerande. Så nu skäms jag. Och det är inte erat fel. Men jag gör det ändå. Läs inte om ni inte vill. Jag kommer inte att döma er. Jag kanske är deprimerande och då är det ju bara så. Jag känner inte för att låstas vara glad när jag faktiskt inte är det. I alla fall inte här, för detta är som en dagbok. En tanke-blogg. Punkt och slut.