Jag försöker alltid trycka in i hjärnan att det blir bättre sedan, att det ordnar sig och att livet blir nog underbart tillslut. Men egentligen vet jag inte. Det verkar ju inte riktigt vara så. Eftersom att det dära "sedan" kommer alltid förbli "sedan". När sker det nu? Jag har precis hoppat av, javisst, man måste vänta lite. Allt kan inte hända på en gång. Men hallå? Hur länge är det det har gått neråt om jag får be att fråga en sådan enkel fråga? 5 år. Drygt. Yay, ska jag skutta nu? Ska jag hoppa och leka nu för att det inte var 15 år? eller 50? Jag har tappat mig själv, och jag kämpar för att hitta mig. Men det är hårt, att höra folk bekräfta att man inte är så glad längre, att man klagar ovanligt mycket och låter ...sorglig. Tänk om det inte går uppåt sedan? Tänk om jag fastnar. Jag är alltid rädd för att fastna, har alltid varit det. Det är väl därför jag jämt gör något, jag måste anstränga mig för att endast sitta och titta på tv. Jag måste. Ha. Något. Att göra. Något som gör att jag kommer framåt på något vis. Jag känner hur prestationsångesten smyger sig in i mitt hus. Hur jag får en liten våg av skuldkänslor varje gång jag skriver upp något vi måste köpa. Som rågmjöl. Varje gång jag varit i köket måste jag städa efter mig. Innan någon ser det. Jag måste göra någon nytta, hela tiden, som tack. För att jag får bo här. Tur att jag får behålla studiebidraget, eftersom att jag är sjuk och trots allt går två lektioner. Folk verkar tro att jag har all tid i världen nu, och all ork med. Men det är ju det som är grejje, jag är helt slut. I natt mådde jag illa i sömnen och vaknade till då och då för att jag trodde at jag skulle spy. Det. Var. Fruktansvärt. Jag vågar nte gå och lägga mig nu. Jag vill inte slänga mig omkring i sängen som en fisk och känna hur nära det är, att jag spyr när jag sover. Ska det inte vara lugnt och fint då? Tydligen inte. Det ska tydligen vara såhär i början. När jag kan börja slappna av. Att allt blir starkare, att jag kommer att må sämre. Och jag är helt slut. Jag har knappt gjort ett skit men ändå har jag varit så sjukt trött. Jag undrar hur länge det kommer att hålla i sig. Jag är rädd för att ingen ska förstå, att jag faktiskt är sjuk. Och att det inte är så underbart som det låter att slippa skolan. Jag är rädd för att folk ska köra med "men du går i alla fall inte i skolan, du behöver ju i alla fall inte plugga, du får ju sova hur länge du vill". Och visst, allt det där är sant, och jag önskar att jag var mig om det var den enda information som fanns i ansökningen. Men det är så mycket mer, finstilt.

Egentligen vill jag inte klaga, men ändå är det allt jag vill. För jag har så svårt att hitta det trevliga i livet. Jag ska inte skaffa barn har jag kommit fram till. Jag skulle aldrig vilja döma någon till livet. Det känns som att det är bland det värsta man kan utsätta någon för. Önskar jag att jag aldrig fötts? Ja, det gör jag nog. Men jag tänker inte ta mitt liv. Jag längtar efter att dö, och det är inte för att låta emo och så. Utan det är ren nyfikenhet och livströtthet. Jag vill träffa gud, i egen hög person. Det skulle vara trevligt. Kanske hinner jag bli den jag vill vara innan jag dör. Det hade nog varit fint. Fastnar jag i den jag är nu så ber jag på mina bara knän. SLÅ MIG I HUVUDET FÖR I HELVETE! Detta är inte jag, inte än. Kanske snart. Det hoppas jag på.

Johan Glans är jätteliten och jätterolig.