Jag känner mig som en stor fet besvikelse. Helt seriöst. Jag vill bara skrika ut "KAN INTE ALLA BARA LÄGGA NER MED ATT VARA SÅ JÄVLA BESVIKNA PÅ MIG?". Jag vet inte ens om dem är det, eller jo. Vissa vet jag. Det gör väl så jävla ont eftersom att jag verkligen har försökt, och denna personen betyder mycket för mig. Det är inte kul i alla fall. Inte när man är besviken på sig själv också, över att andra är besvikna på en. Man kan ju inte vara så omtyckt hela tiden, men när man verkligen försöker, försöker göra det bra liksom. Och det känns som att det inte alls var tilltäckligt. Som att det inte spelar någon roll, att man ha försökt. Det känns ibland, speciellt i vissa utvalda sammanhang, som att folk förväntar sig så mycket av mig. Så att mina snedsteg syns extra tydligt. Pressen blir större, och jag + press = bajs. Jag fungerar inte då, inte alls. Under andras press och förväntningar försvinner all min vilja och lust. Jag är trött.