Trodde aldrig att detta skulle vara en text för någon månad sedan.
Nu vänder det Agnes, sa jag. Och det gjorde det. Sedan jag fyllde år har hela skiten bara vänt upp och ner. Har noll koll. Egentligen är det skönt, att inte behöva tänka. Men det känns så ohållbart, som att om jag hela tiden väntar på att det ska kollapsa. Det har det inte gjort än, är skitglad. Hela tiden nästan. Det känns så sjukt, allt det jag tänk inte kan vara bra för en människa är det jag gör. Mest av allt hoppas jag att jag inte förändras, på så sätt att jag ska gå och förlora folk. Det är min mardröm. Denna veckan har jag knappt haft huvudvärk eller något annat skit. Bara varit töntglad och aningens PMS-yr.
Var på ungdomsmottagningen för att ta dagen-efter-piller. Tanten pratade på. Hon verkade benämna mitt "förhållande" med Filip som KK. Hej äckelslemklump i magen. Vi har inte sex, i knullbenämningen som är med i förkortningen KK. Men egentligen, vi är väl kompisar. Som tar ut våra sexuellafrustrationer på varandra... Ungefär. KK låter så jävla billigt. Jag är inte billig, jag vill inte vara billig. Har inget emot att fyllehångla med Erik för att han fyllde år men när hans vänner börjar tala om mig som att jag inte hade en egen vilja så känns det bara äckligt. Antingen är man slampig fullt ut, eller så får man typ inte part'a till det. Skiter ju i vad folk säger, men seriöst. Jag är ingen idiot, bara beter mig så ibland.
Hejhej.
Jag känner mig som en stor fet besvikelse. Helt seriöst. Jag vill bara skrika ut "KAN INTE ALLA BARA LÄGGA NER MED ATT VARA SÅ JÄVLA BESVIKNA PÅ MIG?". Jag vet inte ens om dem är det, eller jo. Vissa vet jag. Det gör väl så jävla ont eftersom att jag verkligen har försökt, och denna personen betyder mycket för mig. Det är inte kul i alla fall. Inte när man är besviken på sig själv också, över att andra är besvikna på en. Man kan ju inte vara så omtyckt hela tiden, men när man verkligen försöker, försöker göra det bra liksom. Och det känns som att det inte alls var tilltäckligt. Som att det inte spelar någon roll, att man ha försökt. Det känns ibland, speciellt i vissa utvalda sammanhang, som att folk förväntar sig så mycket av mig. Så att mina snedsteg syns extra tydligt. Pressen blir större, och jag + press = bajs. Jag fungerar inte då, inte alls. Under andras press och förväntningar försvinner all min vilja och lust. Jag är trött.
