Jag har hållit på med allt möjligt hela dagen, som vanligt. Jag har varit hos praktiktant, plockat svamp och nypon. Torkat frukt. Rensat och förvällt svamp. Lagat mat. Varit på "möte" i kyrkan. Jag är helt slut. Så där härligt trött blev jag klockan nio och tänkte att snart, ja, snart ska jag banne mig sova. Halv elva bokstavligen slängde jag mig utmattad på sängen och förväntade mig inte mer än sekunder innan jag skulle få slockna.

Men icke. Ögonen ville inte stänga sig helt. Men jag tänkte, då får jag väl sova med öppna ögon. Men icke. Kroppen ville inte helt slappna av. Jag började må illa. Känna av huvudvärken mer och mer. Jag kan inte sova. Vad är det för fel på mig!? SOOOOOV. Men icke. Min kropp hatar mig.

Och den är inte ensam. När jag klarat av allt jag gjort denna dag och jag ligger där i sängen. Trots att jag fixat och donat med saker och ting hela dagen, så lyckas jag ändå titta besviket på mig och få skuldkänslor. Jag lyckas anklaga mig själv för att vara dum som inte tänkte på att det kostar pengar att ha ugnen på i åtta-tio timmar. Vilken jävla idiot jag är, tänker jag. Icke kan man vara bra till något, tänker jag. Det är första gången jag tänk på det. Att jag faktiskt alltid gör så. Jag är aldrig nöjd med vad jag gör, inte när jag ligger där och ska sova. Och det är alltid mitt fel. Jag gör alltid fel, och jag skall alltid påpeka det för mig själv, även om jag faktiskt är stolt över mig själv så slutar det alltid med att jag trackar ner på mig.

Min kropp är inte ensam om att hata mig, det gör jag också. Och John Blund.