Jag vill spy på livet här och nu.
Jag vill förpesta varje vrå, jag vill att allt gott skall kastas ut.
tar fram skuggan och jag är mest slem.
Stinker och knölar, helt utan hem.
Hjärtat hoppar hit och dit,
men kroppen är bara en hög med stinkande
jävla skit.
Jag har alltid haft hopp om att få födas på nytt.
Ut med allt, och poff så skulle livet vara förbytt.
Jag fattar nu att den framtid jag ser
är när jag inte är
jag mer.
Allt jag vill är att slippa vara jag,
men jag vill inte vara någon annan.
Jag är trött på natt och dag.
All framtid är en meningslös tung,
tråk-klump.
Likt en använd te-sump.
Jag trodde på mer än det här.
Men inget är vad man tror att det är.

Turn back time - Deportees.

Okej, nu kanske det har hunnit smälta in lite. Detta med att jag faktiskt befinner mig på andra sidan jordklotet med (för er) en total främling. Men misströsta ej! Jag ska berätta om denna mystiske man som är den rätte för mig. Några av er har redan mött honom och några av er visste att vi delade något speciellt. Vi träffades genom kyrkan. Han var ny konfaledare för hösten och vi hamnade i samma "familj". I början var det mest stelt och lite konstigt, jag menar; Jag hade aldrig träffat människan förut och nu skulle vi två hjälpas åt att hålla en hop med stökiga konfirmand-killar i schack men samtidigt få dem att ha roligt och lära sig om Gud. Och sedan så var det ju tjejerna, de bara satt där! Och alla ni som varit med som konfirmandledare eller fadder på något sätt vet hur svårt det är att få dem att ha lite kul. Ta plats och också stöka omkring, som killarna. Efter ett tag började vi i alla fall lära känna dem och det var riktigt mysigt. Jag och min nuvarande man umicks lite extra mycket vid ledarsamlingarna och andra kyrkträffar och någon gång på egen hand för att lära känna varandra mera. Vi tyckte att det skulle vara lättare då, om vi, som ledare, hade lite mer koll på varandra. Vi insåg snabbt att vi hade lika humor och han fattade mina små kommentarer även när ingen annnan gjorde det. Han såg på mig med en speciell värme som inte går att beskriva, jag kände att jag betydde något. Det dröjde inte många veckor innan jag blev nervös inför att träffa honom och kom på mig själv med att sitta och se på honom när han inte såg. Jag gick och tänkte på honom mer än vad jag tänkte på något annat. Men jag vågade inte riktigt erkänna det. Han var för bra för mig, för snygg, för snäll, för rolig och perfekt. Han var lättsam och  kunde vara seriös men ändå ha glimten i ögat när han pratade. Jag ville aldrig att han skulle sluta prata. Och varje hej/hejdå-kram fick mig att vilja kyssa hans nyckelben (han är rätt lång så det var ungefär dit min mun skulle nå). Men han var för bra. Han hade varit med om saker som liknade mina och förstod alltid precis vad jag pratade om, när jag förklarade något. Och förstod han inte så ville han verkligen göra det och bad mig förklara mer. Jag förstod honom med, han var så...bekant, som att om vi hade känt varandra hela livet men det var först nu som vi träffades. Men han var äldre. Jag tyckte inte att det var så farligt, men jag visste att min famij skulle tycka det. Han var född i Januari 89, dvs var han nästan ett år äldre än min syster. Men han var perfekt.

En dag, precis när vi skulle säga hejdå i våra "familjer" och vi kramade varandra som vanligt så kysste han mitt hår. Bara så. Han släppte mig fort ungefär som att om han precis insett vad som just hänt, jag hörde konfirmandtjejerna fnittra när de gick ut mot utgången. Vi stod frusna några sekunden och han började stamma fram "ja...jag...ehm...". Vi var ensamma kvar nu. Jag tittade ner i marken, gick för att ta min väska och mumlade ett "hejdå" till svar. Jag skyndade iväg för att gå mot ledarsamlingen men precis vid dörröppningen tog han tag i min arm. Det verkade som att det skett av någon slags reflex för att han släppte den fort. Jag såg in i hans mörka ögon. Han var så galet vacker, de mörka lockarna som låg perfekt rufsiga på hans huvud och den korta skäggstubben, de tydliga ansiktsdragen och hans långa slanka gängliga figur. Plötsligt hade han handen om min midja. Vilande mot nedre delen av min rygg och han tryckte mig mjukt mot honom. Hela jag pirrade, det liksom var som en elektisk våg som gick från hans hand ut i hela min kropp. Som elektriska hjärtslag som pumpade ut blod, i form av pirr, in i kroppen på mig. Jag blev förvånad, men sedan såg jag att han log osäkert. Och jag log jag med, lite fånigt men ändå. Han närmade sig med sitt ansikte och lutade pannan mot min panna. Jag slöt ögonen. Han viskade till mig "jag måste säga en sak". "mhm" var det enda jag fick fram. "jag..." han kraxade fram ordet och harklade sig fort. "jag gillar dig" sa han snabbt. Jag slog upp ögonen och log så att det kändes som att kinderna var ivägen för mitt gigantsika smil. "på vilket sätt?" undrade jag och försökte intala mig själv att inte bli för hoppfull. (Trots att jag visste att han inte menade som en vän, det skulle vara konstigt om man agerade såhär isåfall). "Du vet vad jag menar, jag blir galen av dig. Ditt töntiga skratt och ditt sätt att vara, din doft får mig att vilja kyssa dig varje gång du går förbi-". Han avslutade meningen tvärt, som att det var inte meningen att det där sista skulle komma ut, som att om han hade tänkt högt. "Du luktar gott du med" svarade jag och andades in djupt. Det gjorde han, jag kunde känna hans doft på flera meters avstånd. Han använde ingen parfym utan det luktade bara, man. Han. Det var det som var det bästa. Jag drog upp mina händer för att placera dem på hans nacke, drog med fingrarna igenom håret. "Men, gillar du mig då? På det sättet?" Han skrattade till nervöst "Så att du vill kyssna mig när du känner min doft?". Jag stirrade in i hans ögon, han flackade med blicken. Kunde inte bestämma viket öga han skulle kolla in i eller om han skulle se på mitt öra, hals eller kanske golvet eller väggen bakom. "Ja". Det var som att trycka på en knapp. Hans läppar trycktes mot mina, och i precis samma sekund kommer David in i rummet. Han tittar snabbt bort och harklar sig och säger att det är ledarsamling, den har börjat för fem minuter sedan. Vi kommer snabbt loss ur vårat grepp om varandra men handavtrycket på min rygg kändes som en isande brännmärkning. Så fort all vår kroppskontakt slutat ville jag gråta. Så jag tog hans hand när David gått. Tittade in i ögonen på honom och log stort. Han log också, men såg fortfarande lite nervös ut. "Var det något mer eller skall vi gå till ledarsamlingen nu?" undrade jag. "Jo en sak till" Han förde våra sammanflätade händer mot sin mun. " Får jag chans på dig?". "Kanske..."svarade jag och tittade fundersamt upp i taket. Han såg med ens bestört ut. Jag skrattade till. Vad trodde han egentligen? "Klart att du får din korvunge! Får jag chans på dig då?". "Du vet att det bara är en som behöver fråga va?" sa han och luktade mig i nacken, jag kände hans kalla nästipp snudda precis vid hårslutet. "Jag vill bara försäkra mig" sa jag, men det var svårt att få orden att flyta normalt av allt pirr som spökade omkring i min kropp, och just nu håll på att invardera min nacke. Han kysste min hand när han svarade; "Ja, det får du."

Det var historien om hur jag och min man träffades, och blev ihop.

Det är något jag behöver berätta för dig, världen Jag sitter just nu i en timmerstuga mitt ute i en Ent-skog. Det är sant. Jag har flyttat till Nya Zeeland. Och jag har gift mig med en underbar make. Vi kände att det var dags nu, att inte leva i skuggan och dölja vårat liv för andra. Det är dags att komma ifrån gamla vanor och hitta nya spår. Och maken pratade lite med de Enter han kände och frågade om vi kunde låna deras stuga att bo i ett år eller så. Det fick vi! Vi har det helt fantastikt, vi har hittat två vildhäsatar som kan ta oss till alla möjliga platser. Vi har blivit goda vänner med både alverna, hoberna och några dvärgar. Människrona är också trevliga men det är alverna och hoberna vi umgås med mest. Både jag och min man känner att vi behöver komma ifrån människor ett tag. Lära oss nya saker och kanske tänka fritt lite. Vi håller på att bekanta oss med djurlivet och forskar lite på det. Det finns mycket underliga djur här! De störs inte så mycket av de andra levande varelserna runt om kring tillskillnad från hur det går till i människovärlden. Jag tänkte lära mig av hur dessa agerar för att veta vad man ska ha för mål när det gäller de djur som finns ute i skogar där även människor härjar fritt. Vi vill förädra, båda vi vill det, men nu har vi mest kul. Det lär man sig också mycket på. Vi har bara varit här några dagar men ändå stormtrivs vi. Kanske att vi kommer vara här mer än bland människor, men det är svårt att förändra människosläktet när man inte umgås med dem... Jag har börjat på en bok också. Mannen min har börjat med naturfotografi. Han är duktig, riktigt duktig.

Japp. En insikt; Livet är inte som på tv, eller i böcker heller för den delen. WOW! Kom du på det alldeles själv undrar du nu. Och ja. Jag kom på det själv. INGEN har tänkt på det innan. (Bara så att du vet).

Jag önskar att det var som på film (livet alltså, i alla fall delar av det). Med fin bakgrundsmusik och halft perfekta killar som vill ha en resten av livet. Allt går att fixa, pengaproblem finns ej och alla drömmar går i uppfyllelse utan större ansträngning. Ja, alla filmer är inte såhär. Men de jag talar om just nu går till på det här viset. Dem kallas chickflicks. Eller romaner. Jag får för mig att hela livet kommer vara ett hav av never-ending-happyness bara dessa problemen är lösta. För så är det ju på film, och i böcker. Lyckan kommer som regnet efter torkan. Det är ingen talan om att det inte skulle komma. Det är bara en väntan på när och hur. Men livet är inte rikitgt så. Det är lite mer som att åka buss med västtrafik på vintern. Kanske kommer den, kanske inte. Det beror på vilken sorts tur du har, den med ett o framför eller den utan?

Det jobbiga är, att är du korkad (som jag) går du mest och väntar. Du väntar på bussen och kylan blir värre och värre och du tappar all tro och hopp på att den kommer att komma, i takt med att du håller på att frysa ihjäl. Hela tiden hoppas man på bättre tiden. Men kära Jag. Det kommer bara värre tider. Ja, ålderdomen kommer med fler problem, inte färre. Så sluta hoppas, sluta vänta. Bussen kommer inte för dig. Du får gå istället.

Jag har hållit på med allt möjligt hela dagen, som vanligt. Jag har varit hos praktiktant, plockat svamp och nypon. Torkat frukt. Rensat och förvällt svamp. Lagat mat. Varit på "möte" i kyrkan. Jag är helt slut. Så där härligt trött blev jag klockan nio och tänkte att snart, ja, snart ska jag banne mig sova. Halv elva bokstavligen slängde jag mig utmattad på sängen och förväntade mig inte mer än sekunder innan jag skulle få slockna.

Men icke. Ögonen ville inte stänga sig helt. Men jag tänkte, då får jag väl sova med öppna ögon. Men icke. Kroppen ville inte helt slappna av. Jag började må illa. Känna av huvudvärken mer och mer. Jag kan inte sova. Vad är det för fel på mig!? SOOOOOV. Men icke. Min kropp hatar mig.

Och den är inte ensam. När jag klarat av allt jag gjort denna dag och jag ligger där i sängen. Trots att jag fixat och donat med saker och ting hela dagen, så lyckas jag ändå titta besviket på mig och få skuldkänslor. Jag lyckas anklaga mig själv för att vara dum som inte tänkte på att det kostar pengar att ha ugnen på i åtta-tio timmar. Vilken jävla idiot jag är, tänker jag. Icke kan man vara bra till något, tänker jag. Det är första gången jag tänk på det. Att jag faktiskt alltid gör så. Jag är aldrig nöjd med vad jag gör, inte när jag ligger där och ska sova. Och det är alltid mitt fel. Jag gör alltid fel, och jag skall alltid påpeka det för mig själv, även om jag faktiskt är stolt över mig själv så slutar det alltid med att jag trackar ner på mig.

Min kropp är inte ensam om att hata mig, det gör jag också. Och John Blund.