Jag tänkte precis. Runt. Jag började på ett ställe. Och slutade på exakt samma ställe men med ett kilo mer frid. Jag tänkte på om jag inte skulle gå som lärling hos en glasblåsare. Jag tänkte på om jag inte skulle skita i mitt lilla hobbyföretag. Jag tänkte på om jag skulle göra det istället för det och skita i det för att göra det i stället. Jag tänkte, och jag tänkte. Jag blev stressad men nu har jag slappnat av. Jag tänkte igenom något, och det känns nu riktigt skönt. Att veta, att det jag tänker att jag ska göra är nog det bästa just nu. Och sedan när jag är klar, och har fått gymnasieomdömen/betyg. Då kan jag vara helt fri. Då behöver jag inte tänka på att det är något jag måste göra, för att då har jag redan det klart. Då blir det lättare att slappna av, att inte stressa upp sig över att det inte blir av. Om jag bara försöker nu, jobba och få in pengar så att jag har råd med att bo på en folkhögskola. Då kan jag gå där, och lära mig. Få erfarenheter, träffa folk. Det låter inte alls dum. Jag ska nu under detta året, förutsatt att jag kan jobba, så skall jag även lära mig att sluta stressa. Jag börjar bli bättre på det men mitt skydd från stress är lika skört som en fjärilsvinge. Det klarar inte av beröring, då kan det inte längre flyga. Jag skall skaffa pansar. Jag ska hitta energi. Jag är en aning peppad. Efteråt. När jag klarat det. Då. Då ska jag ge mig ut i världen. Då ska jag gå som lärling hos en glasblåsare, jobba med ditten och datten på olika platser. Då ska jag sluta vara bunden.

Jag läser en roman. Den är så romanig som en roman kan bli. Allt med den skriker roman. Författarens namn. Teckensnittet. Titeln. Berättelsen. Allt. Och jag älskar det! Född ur kylan, av Nora Roberts. Jag har läst Född ur elden tidigare. Men det var en herrans massa år sedan. Nu är det dags igen alltså. För en romanig roman.