Det är jobbigt att vara deprimerad. Jag läser en bok. Huvudkaraktären är också deprimerad. Det känns lite kontigt, hon verkar liksom förstå. För att hon tänker mycket likt hur jag tänker, nu. Jag ska inte vara ensam så mycket, hemma så mycket. Jag får ingen energi av det längre, nu sjunker jag bara av det. De två dagar jag har jobbat har varit bra. Bättre än att vara hemma. Det är jobbigt att vara ledig faktiskt. Jag ska nog skaffa jobb. Annars vet jag inte hur det ska fungera. Hittat ett café som söker personal, dock är det på kvällstider. Men det kanske är bra, då hinner jag kanske gå på de lektioner jag vill gå på. Jag får se. Jag kan ju i alla fall söka. Knappast så att jag kommer att få det. Menmen.

Det var längesedan jag skrattade utan att tänka. Bekymmerslöst, ärligt, helhjärtat gapflabb. Okej, inte jättelängesedan. Det var omkring 14:de Juni skulle jag tro. Dock var det längesedan innan dess. Drygt ett år skulle jag gissa. Jag minns i åttan tror jag att det var. Då skrattade jag så varje dag. Varje dag. Varje dag. Vad fint det låter. Skratta så att man inte kan andas, så att magen värker och huvudet bultar. Skratta, och verkligen, verkligen, på riktigt, inte kunna sluta. Känns som att det är för stort krav att vilja ha det så igen. Nästan varje dag i alla fall. Mer än en gång i veckan. Och sluta vara deprimerad så mycket. När jag var på själavård på Oas sa han att han upplevde att jag skulle få skratta mycket. Ja tack. Då är det tydligen möjligt. Om gud säger det så. Men det känns svårt, att hålla uppe en relation till gud. Då blir jag ännu mer deprimerad.

Alla känns så fruktansvärt långt borta. Jag med.

Jag tänkte precis. Runt. Jag började på ett ställe. Och slutade på exakt samma ställe men med ett kilo mer frid. Jag tänkte på om jag inte skulle gå som lärling hos en glasblåsare. Jag tänkte på om jag inte skulle skita i mitt lilla hobbyföretag. Jag tänkte på om jag skulle göra det istället för det och skita i det för att göra det i stället. Jag tänkte, och jag tänkte. Jag blev stressad men nu har jag slappnat av. Jag tänkte igenom något, och det känns nu riktigt skönt. Att veta, att det jag tänker att jag ska göra är nog det bästa just nu. Och sedan när jag är klar, och har fått gymnasieomdömen/betyg. Då kan jag vara helt fri. Då behöver jag inte tänka på att det är något jag måste göra, för att då har jag redan det klart. Då blir det lättare att slappna av, att inte stressa upp sig över att det inte blir av. Om jag bara försöker nu, jobba och få in pengar så att jag har råd med att bo på en folkhögskola. Då kan jag gå där, och lära mig. Få erfarenheter, träffa folk. Det låter inte alls dum. Jag ska nu under detta året, förutsatt att jag kan jobba, så skall jag även lära mig att sluta stressa. Jag börjar bli bättre på det men mitt skydd från stress är lika skört som en fjärilsvinge. Det klarar inte av beröring, då kan det inte längre flyga. Jag skall skaffa pansar. Jag ska hitta energi. Jag är en aning peppad. Efteråt. När jag klarat det. Då. Då ska jag ge mig ut i världen. Då ska jag gå som lärling hos en glasblåsare, jobba med ditten och datten på olika platser. Då ska jag sluta vara bunden.

Jag läser en roman. Den är så romanig som en roman kan bli. Allt med den skriker roman. Författarens namn. Teckensnittet. Titeln. Berättelsen. Allt. Och jag älskar det! Född ur kylan, av Nora Roberts. Jag har läst Född ur elden tidigare. Men det var en herrans massa år sedan. Nu är det dags igen alltså. För en romanig roman.

Jag har fattat en grej nu. Jag har alltid varit "emot" att folk ska satsa allt på deras karriär. Jag har sett det som ett begär efter pengar och ett tomt "lyckas". Jag har sett det som att det är en uppgift som är i vägen, som gör att folk inte uppfyller sina drömmar. Gör det dem verkligen vill göra. Jag har aldrig fattat, att ens jobb kan vara ens dröm. Jag har aldrig förstått att folk kan tycka om det dem jobbar med, och tycker om att jobba. Jag fattar det nu. När jag drömmer om vad jag vill jobba med. När jag blir överpeppad av tanken på att jobba på ett café, jobba utomlands. Jobba på massor av konstiga platser. Få erfarenhet. Lära mig.

Ett stort jävla skämt. Vad är det ni egentligen försöker upphålla för yta? Varför måste vi tala om för varandra om att vi är bra. Kan vi inte bara veta det? Måste vi visa på det hela tiden? För att försäkra sig om att inte någon tvekar. Antagligen är det alla som tvekar. Och måste få bekräftelse på att man inte får. Att det är fel. Yta. Jag är trött på det. Jag trodde att det var annorlunda där. Tydligen inte. Jag har hittat min plats, men ni är inte där, ni vill inte vara där. Ni håller mig på avstånd, jag håller er på avstånd. Ibland är det som att det är ni och jag. Istället för vi. Jag vill kanske inte vara med längre. Jag känner mig sviken. Jag har svårt för att försöka hålla ihop något. Jag tvivlar på att ni tycker om mig. Jag tvivlar på att jag ska vara med. Jag fattar inte varför jag aldrig får svar. Det är som en vägg, jag blir förvirrad. Jag vill inte gå ifrån och känna en enorm osäkerhet och ångest över allt ni kommer säga om mig bakomm min rygg. Jag tror att ni gör det, pratar om mig, bakom min rygg. Jag vill veta vad ni säger, jag vill kunna stå till svars för mitt eget skinn. Jag blir trött, jag vill kunna slappna av. Jag vågar knappt. Jag kan inte styra det. Kan vi inte bara lägga ner alla ytor? Nä. Jag vet. Det är omöjligt. Men detta fungerar inte. Jag älskar er, men jag hatar alla monologer.

Jag har nu fått laddaren till min skrumpeldator. Ack, den gamle mannen. Jag skriver till och med för fort för att den ska hinna med ibland. ja mina vänner och bekanta. Det är det sanning jag lever med. Och jag har ca 10 meter till rent vatten, i olika temperaturer.

Jag lyssnar mycket på radio och folk som talar. De finns dem som hade sex när de var 14 år. Eller 13 år. Det är ju knasigt. Man är ju jätteliten! Som en hamster med smink! Galet. Själv är jag till och med okysst. Ja, detta är också en sanning jag lever med. Jag tror att jag är fruktansvärt kass på att kyssas. Verkligen. Jag har haft drömmar om saken. Alla gånger har det varit omys. Tänder som sticks och gigantiska ultraslemmiga tungor. Jag vill testa på att kyssa någon. Men jag vill vara kär i den jag kysser. Haha, ja du, det kommer ta ett jädra tag. Jag tänkte göra en tidsplan för att måla upp bilden tydligare. Och mer pedagogiskt.
Steg:
1. Hitta någon att bli kär i. ca 1 månad.
2. Inse att det aldrig kommer att fungera. 2 veckor.
3. Hitta någon att bli kär i. ca 2 månader.
4. Inse att det aldrig kommer att fungera. 1 vecka.
5. Hitta någon att bli kär i. ca 3 månader.
6. Börja "gilla" snubben och utveckla det till kärlek. ca 9 månader.
7. Ta kontakt med personen i fråga. ca 6 månader.
8. Lära känna personen. ca 4-6 månader.
9. Få personen att gilla mig. ca 400-900 år.
10. Ha panik under tystnaden som följer. ca 2 månader.
11. Bli nobbad. ca 5 minuter.
12. Börja om eftersom att jag aldrig hann bli kysst.
13. Inse att jag är död sedan ett antal hundra år tillbaka.

Slutsats: Jag kommer att dö innan den jag är kär i blir kär i mig. Om jag ens hittar någon som jag vågar bli kär i. Det var ju synd. Hoppas att alla andra får kyssas extra mycket i mitt ställe. Ja, det är ju trots allt inte livets mening. Tack och lov för det. Då hade det ju varit kört för min del! Ack så sorgligt.

Nu ska jag massera min mage så att den sluta bvråka, dock kommer jag strax inse att det är tusen gånger bättre när man slipper massera den själv. Jag borde lära Buster att massera min mage, han kan väl typ gå på den eller något så blir det säkert supermys. I morgon var det något viktigt jag skulle göra tror jag. Minns inte alls vad. God natt.