När jag faller känner jag ingenting. Bedövad. Döv. Jag är känslodöv. Jag faller ner i ett hav av vad jag tror är känslorochtankar. Eller vad är det? Deppigheten själv som stänger av allt? Beröringar går förbi obemärkta. Va, är det någon här? Jag ser inte riktigt. Egentligen ser jag aldrig. Egentligen är jag konstant döv. Det är bara groparna som märks. När gropen blir en tunnel märks det inte av förens ljuset syns. Det var ett tag sedan nu, men det kunde ha varit ännu längre sedan. För bara ett år sedan var jag rätt fri. Med en hjärna större än jag någonsin upplevt. Det var fantastiskt. Jag undrar om det någonsin blir så igen. För några dagar sedan såg jag denna bild: