Jag och min ångest. Om jag inte känner mig så ensam, så fixar min ångest det. Så att jag känner mig ensam. Om jag har ångest, det mig att känna mig ensam. Jag har väldigt mycket ångest nu. Det är jobbigt. Jag får det bland folk, hemma, hela tiden, då och då, oväntat, väntat. Jag vill sällan berätta för folk att jag har ångest då jag har ångest, då det ger mig ännu mer ångest. Samtidigt som jag ibland bara vill berätta det. I natt drömde jag om att jag gav en snubbe en kärleksförklaring, eller, han började. Han började förklara hur han bara tänkt på en annan kvinna, än mig. Jag var säker på att vi var något. Men han ville inte vara med mig, han ville vara med henne. Det gjorde så ont. Jag kände mig så krossad, förlöjligad, dum. Jag blev arg. Kastade saker. Krossade saker. Rev sönder bilder på de två. Jag kände mig kastad, krossad och riven itu. Vi hade ju varit något så länge, det vara bara den där kyssen kvar. Jag vet att jag är rädd för det. I verkliga livet är det ju det som händer. Varje gång är det inte jag. Oavsett om det är någon annan, eller ingen alls, så är det inte jag.