Så jävla förvirrad.
Nära bristningsgränsen under press och stress. Jag mår illa. Samtidigt ser jag allt klarare än vad jag brukar göra. Längtar tills det r över. Men det tar emot. För att innan någonting är över, och innan tiden rinner ut så är det så mycket jag ska göra. Som jag ännu inte har gjort. Så mycket jag måste förstå, som jag ännu inte förstår. Jag vågar inte längta, det känns som att då kommer jag slösa tid, den kommer att börja springa fortare. Allt jag vill är att sova ut. Jag vill ligga och läsa på gräsmattan. Jag är så jävla trött. Jag är trött psykiskt, fysiskt, och jag är trött på mig själv. Trött på livet. Allt är extremt dubbelt, jag är kär, jag vill vara ensam, jag vill umgås, jag vill prata, jag vill vara helt tyst och stirra in i en vägg, när någon håller om mig men håller sig på armlängsavstånd. Snart är det över, snart är det över, hoppas jag.
Why should you come when I call?
Brace yourself; PMS-talk is coming. Såå jag började med p-piller MOT PMS igår. Idag sitter jag och gråter åt allt. Känner mig som den mest ensamma och sorgliga personen i världen. Min crush på F försvann under lägret. Kändes stört skönt. Men självklart ska jag göra det mest osmidiga någonsin; läsa forntida facebook-meddelanden. Grejt Linné, fantastiskt, toppen. Helt rätt steg i helt fel riktning. Saknar hur saker såg ut för några månader sedan. Det känns som tusen år sedan, men det var fint. Nu känner jag mig splittrad. Saknar Agnes också. Jättemycket. Hoppas verkligen att detta PMS tillstånd inte håller i sig. Då kommer jag verkligen inte kunna klara av skolan... Nu ska jag gråta lite till.
Why should you come when I call - Counting Crows.
Hopp.
Jag har svårt för det där med hopp. Det är väl därför jag har det tatuerat i form av en snigel på handleden, nära pulsen. Så att det ska pulsera ut i hela kroppen. Till hjärtat, till hjärnan, till allt. Jag vill känna hopp. Det gör jag sällan.
Nu är du dum.
Tack far. Ord ofta förekommande från hans läppar, riktade mot mig. "Varför är du så dum för?", "Sluta dumma dig". "Nu är du dum". Dum. Fult ord. Egentligen är jag inte dum, det är faktiskt han som är dum. Han blundar hela tiden. För allt som inte händer, han ser inte ens att han hittar på längre. Han tror att saker är på ett sätt. Men han har fel. Jag kanske inte har rätt, men han har definitivt fel. Inte konstigt att jag inte kan lita på folk. Med alla lögner och försök till tröstande ord som bara är en sörja av jag-vet-inte-vad. "Vi fixar det" Pfft, JAG får fixa det. Inte alltid, jag vet. Men alldeles för ofta är det sådant som glöms bort, försvinner ut i cyber-rymden.
Min vecka är redan tung. En dag och jag förstår inte hur jag ska överleva. Andra dagen i sommarskola. Ligger redan efter i matten, inte mycket men det kommer säkert att bli mer. Självklart ska jag få spontan-mens mitt under mattelektionen. Utan tamponger eller något. Tjugo minuter kvar tills Netto öppnade. Jag som får koncentrationsproblem från underjordens lågor i dessa tider. Helvetes kropp. Ända sedan det onödiga dagen-efter-pillret har jag gått från 33-35 dagars mellanrum mellan mens till ca 3 veckor. Har även börjat med ägglossningsvärk. Nästa vecka kommer att vara bättre. Inte lika mycket att göra då. I alla fall inte än, vad jag vet.
Hard Candy - Counting crows
Sitter på mitt golv.
Tänka och känna något så mycket, men utan att veta vad det är man tänker och känner. Ett vanligt förekommande problem i kretsarna kring min hjärna. Frustrerande om du frågar mig. Känner mig otroligt fundersam. Fått flera saker klara för mig de senaste dagarna, men det känns som att de vartannat är kristall och sedan ser jag inte för allt damm. Det är också frustrerande. Saker som hände nyss känns som tusen år sedan. Förvirring.
Kanske soon-to-be-superhjälte?
Vill bara säga att jag känner mig stört jävla asgrym. Och om jag klarar 200p på tre veckor så kommer jag att kunna klassas som något av en superhjälte. Bara så att du vet. Hela veckan har bestått av saker att göra, inte en lugn stund kan jag dra mig till minnes, men på ett positivt sätt! Dock gick ju hela konceptet att detta skulle vara någon form av pluggarvecka åt skogen. Det tenderar att bli så att jag hittar på VAD SOM HELST för att slippa att plugga. Min självdisciplin tycker om att gömma sig bakom stockar och stenar. Trots att jag vet att det är så går jag för att halvhjärtat leta i en storstad, utan varken stock eller sten som går att lyfta på. I alla fall; anledningen till att jag just nu sitter här och känner mig lysande så beror det på att jag har ju som sagt hållit igång, och trött blir man av det, men ändå har det fungerat på något vänster. I går var jag hos Jenny och partajade. Ty hennes 18-årsdag har ägt rum. Vilket givetvis måste firas! Jag firade, drack en mängd alkohol, sov i kanske tre timmar (knappt?) i Jennys säng. Gick upp vid kvart över sju och åkte till stallet. Mockade, red, gjorde allt som man ska göra i ett stall. Åkte hem och satte mig för att plugga OCH JAG KOMMER NÅGON VART. Vad sägs om det? Jag är ju inte alls klar. Men det som var ett arbete som närmast bestod av entertryckningar med överskrifter består numera av massor utav text. Visserligen är det inte alls renskrivet och jag har knappt läst igenom det så jag vet inte riktigt hur användbart det är så känner jag att jag kan fixa det här! Jag som trodde att fem sidor skulle bli svårt att åstadkomma, nu sitter jag här och har ungefär fem sidor skrivna. Jag kommer att hinna klart med det innan konfirmationslägret! Det är möjligt!
Drömmar.
Jag drömmer så mycket. Dagdrömmer, nattdrömmer, mardrömmer. Och drömma är en sjukt fult ord insåg jag nu. Som drumma men med ett jävla ö. Jag vill att drömmar ska bli verklighet, surprise. Jag hoppas att jag kommer att våga leva, jag hoppas att jag inte kommer att ångra någonting. Jag vill leva, jag vill dansa, jag vill skratta, jag vill gråta, jag vill våga, jag vill så sjukt mycket.
Jag lyssnar på musik nätterna igenom.
Hanna J vann Big Brother och till 2013 ska jag söka. Om jag inte kommer med; 2014. Om jag inte kommer med då; 2015. Och så är planen, fram tills det att jag antingen kommer med eller skaffar mig något vettigare att syssla med. Troligtvis det förstnämnda. Detta event häll mig vaken till denna timme. Som vanligt kan jag inte somna. Ligger och tänker, tillsammans med en dos huvudvärk. Som alltid. Har massor av känslor som bara studsar omkring och irriterar. Önskar att jag inte låg här ensam. Något känns konstigt. Har börjat tänka mycket på det här med sex före/efter äktenskapet. Hade ju bestämt mig på den punkten, men nu efter lite mer erfarenheter. Så vet jag inte. Dock skulle jag inte vilja ha sex utan att vara kär. Men jag minns knappt varför jag vill vänta. Kanske att jag minns det en annan dag.
En röra.
Bästa beskrivningen på hur min hjärna är just nu lyder; tänk dig en godispåse, sådan där i papper. Där någon tagit en tugga på alla godisbitar men sedan lagt tillbaka bitarna. Och de klibbar och klistrar sig fast i varandra, chokladen halvsmälter och man kan knappt urskilja vad det är för klump. Man kan inte riktigt se vad det är för halvätna godisar som en gång såg rätt så fräscha ut. Men nu som skapar kvävlingar.
En rörig klump av halvätna tankar.
En halväten tanke:
Jag tänker på Filip. Ja, jag vet. Ingen nyhet på den delen av horisonten. Men det är i alla fall så. Jag vet inte alls hur han är längre, å ena sidan ser jag honom på det sättet jag såg honom på i början. Å andra sidan så tänker jag på hur han är när han är full, när han har varit tråkig, och sådant. Dem går inte riktigt ihop, det är som att det är en stor del som fattas, som jag dels glömt och ännu större dels; inte alls har sett. Jag är trött på mig själv för att jag inte kan sluta tänka på honom, på att oavsett om jag råkar ha en stor crush på honom så vet jag att jag vill inte bli ihop med honom. För att vi kommer bara att göra slut. Vill antingen att det ska ta helt slut, eller att vi ska ses mer. Eller helst av allt; att jag ska sluta tänka på det. Övertänkt allt om och om igen. Min hjärna verkar inte tycka att den har andra tankar att sysselsätta sig med, eller jo. Just nu, massor av halvt. När jag läser igenom denna tanke inser jag hur tjejig jag är. Visst är det så.
En annan halväten tanke:
Ja, det är ju det här med hästen. Jag vill ju ha en sådan. Jag vill så mycket med det. På ett sätt tänker jag att jag inte skulle ha tid. Men jag tror att jag skulle ha det. På något sätt känns det lite som att det skulle vara en fristad, med fokus på en sak och inte allt som jag tenderar att tänka på. Med mål. Jag vet att jag kommer inte att få en häst. Jag har inte råd. Men hela tiden ser jag folk med häst. Och jag blir så avundsjuk. Jag vill också. Det känns som att skolan skulle vara lättare att ta sig igenom då, två år med varje dag ha någonstans att slappna av. En dag.
En tredje halväten tanke:
Jag var med Lisa C, Lisa, och Amelie igår, innan såg jag inte fram emot det. Men det var trevligt, jag och Lisa var uppe till halv åtta, och gick ut på en promenad från halv sex till halv åtta. Pratade, pratade, pratade. Det kändes som att vi pratade om samma saker om och om igen. Och det kan ha gjort att min hjärna blev ännu klbbigare. Det var mysigt och lite jobbigt nästan, av alla tankar. Jag önskar så mycket, jag önskar att min församlig inte vad som den var. Ser inte alls fram emot hösten. Nej, usch. Jag vill ha gud, men detta fungerar inte. Jag känner inte att jag får vara precis som jag är, tycka det jag tycker och säga det jag tänker. Jag vet inte hur och avd jag ska göra. Kanske att jag får en snilleblixt i sommar. Hoppas på det. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha Markus. Lisas pojkvän, han hade en liten crush på mig ett mycket kort tag, inte som dem har hållit på. Vet inte om det bara kan ha varit förvirring ifrån hans sida. Ibland tänker jag på att jag är lite sur på mig själv för att det inte blev vi, är inte kär i honom. Hade kunnat bli det kanske. Men samtidigt vet jag att den han var då är inte samma som nu. Det skulle inte ha fungerat. Men ibland får jag för mig att jag önskar att han var min. Dock är dem ju typ perfekta ihop.
En fjärde halväten tanke:
Jag kan inte föreställa mig riktigt bli-ihop-vara-ihop-göra-slut-grejen. Troligtvis för att jag inte varit med om det. Men det är en sådan lustig grej som ändå nästan alla är med om någon gång.
En femte halväten tanke:
Jag saknar Tilda. Jag tänker på henne jättemycket i dessa studenttider, ser bilder på henne och det gör att jag tänker på henne jättemycket. Det kan jag tänka mig liknar att göra slut. Fast vi var ju inte kära men jag har ändå inte kommit över henne. Jag tror att hon har kommit över mig. Förstår inte att hon betytt så mycket för mig, och nu är hon inte kvar. Det är sjukt egentligen. Vi som skulle bo ihop. Vi som skulle klä granen. Vi som skulle så mycket. Förstod inte riktigt vad som hände.
En sjätte halväten tanke:
Sedan jag för några månader sedan insåg faktumet att folk faktiskt kan tänka på en, prata om en. Så undrar jag hela tiden vad de tänker om mig, inte så mycket för att jag är rädd. Mer för att jag är nyfiken, mest för att jag inte kan förställa mig riktigt hur det är att vara med mig. Vad det är jag utsätter andra för genom att bara vara. Jag vill på något sätt ha mer "konstruktiv kritik" jag vill bli en bra människa. Jag tror inte riktigt på att folk kan vara ärliga dock.
En sjunde halväten tanke:
Jag har börjat tänka mer och mer på hur jag ser på saker, har varit inne i en lång period där jag bara knuffat undan mina egna åsikter om vissa saker och inte accepterat dem. Som om att jag tänker fel. Men nu tänker jag så som jag tänker, tycker det jag tycker. Ska försöka att inte fastna så igen. Kände mig så dum när jag insåg att jag bara trott att så kan man inte tänka och det inte är så jag borde tycka. Tycker jag så, är det inte mer med det. Kanske att det förändras, men det kommer ju inte förändras för att jag gömmer det i en dammig låda. Fram med skiten. Så att alla som vill får se.
Herrejävlar vad skönt det var att skriva av sig.
