Jag gillar mitt hår mera nu. Det är mer spännande... Jag har fått dreadsliknande tuffsar här och där som jag drar isär så att det blir dreads och inte matta av det hela. Dock är nackhåret och luggen lena och otrassliga som om de inte märkt av bristen på borstning ett skit. Mitt hår får mig nu att känna mig vild, och det får mig att tro att jag har tjockt härligt hår och inte tunt och platt. Jag funderar på att fortsätta med mitt experiment under hela sommaren.... Men vi får väl se hur det blir med den saken.

Skepp o' hoj!

Var vänlig och läs om rubriken med melodin till "Dina händer är fulla av blommor". Hoppa gärna på ett ben samtidigt när du ändå håller på.

Jag håller på med lera. Och jag tänker på saker jag vill göra och hur jag vill ha det och hur jag ska göra det. MEN alla frågor som dyker upp har jag ingen att fråga om. Jag kan knappt ett skit men jag vill ändå. Det är en aning frustrerande... Dumma banankorvsarsle att Jane, formläraren på Schillerska, skulle gå i pension NU! Hallå? Kunde hon inte vänta ett år? Attans bananer. Undra vad det kommer dit för spillevink till hösten. Hoppas att den har svar på mina frågor, annars är jag illa ute.

Hmm, hur kommer det sig att jag jämt blir självlärd?

Jag är trött på mitt hår. Som vanligt. Då kom jag på ett enligt mig ultrasmart experiment! Jag ska sluta borsta håret och se om det sker ett underverk! Låt oss (mig) nu observera mitt hårs utveckling under denna tid jag kommer orka hålla på med detta OLIDLIGT spännande verk. Ja du, vem vet hur detta ska sluta? Antagligen med att jag borstar håret och det gör ont, men ändå!
God natt.

Hej. Jag är på dåligt humör. Jag vill inte göra någonting och allt känns obekvämt. Jag känner mig motstridig och irriterad och jag har inte ens PMS. Detta är högst irriterande och jobbigt i sig, och allt jag vill göra egentligen sätter min korkade hjärna stopp för och börjar tjura och tjuta och vara allmänt töntstämplad. Gå iväg humörsurare och lämna mig i fred säger jag. Men hjärnan har redan blivit besatt av tyglarna. Nä, nu är jag på kasst humör och jag vet så mycket mer saker som kommer att göra det ännu sämre. Nu ska jag ut med min hund, vilket jag verkligen inte vill. Men jag vill ju inte heller sitta här. Jag hatar mitt dumma humör. Fuck you, hjärnan. Gå och gräv dig en grav och lägg dig i den, så kan jag snällt täcka över dig med jord och låta dig dödens dö och ruttna bort din slembobba. Hejdå.

Ni vet, så där som det var på idrotten när man spelade basket. Alla skrek "Armlängsavstånd" och for med armen fram och tillbaka över allas magar för att demostrera att de var för nära. Jag kommer inte riktigt ihåg dock när man slutade med den regeln, kanske var det när man kom upp i högstadiet och började sexan. Då var man för stor för det tramset, och då ville de flesta snarare ha det så nära som möjligt. Så att man kunde känna hud, svett och dofter. Nära.

Jag tror att jag aldrig fattade att det var ändring i reglerna. Regeln hade redan etsats sig fast i min ryggmärg likt en tatuering i skelettet. Omöjlig att ta bort, och omöjlig att se. Men den finns där. Och på något sätt blev den ett problem. Jag har blivit tusen gånger bättre på det fysiska nu. Jag är inte lika rädd för kramar, och gillar det faktiskt. Inte alla och inte alltid och inte för mycket. Men det känns inte som ett problem längre. På samma sätt. Nu är det det psykiska som är det större. Jag drömmer så ofta om det där med att vara någon riktigt nära. Båda psykiskt och fysiskt. Men helst psykiskt. Men jag klarar inte av verklighetens folk. Nej, jag vill inte ha med dem att göra. De kan aldrig förstå och jag kommer aldrig ens kunna ta bort min skeletttatuering som fortfarande skriker "Armlängsavstånd" och försöker slå undan alla som råkar ha kommit lite för nära. Jag vill nästan inte längre komma någon nära för det enda jag kan tänka på är hur mycket de kan såra mig.

Jag tänker på de få människorna som kommit lite längre över gränsen. De som fortfarande gått framåt trots regeln som tyder på att det är helt emot reglerna. De försvann, och bläcket fylldes i. Kommer jag någonsin kunna känna att jag är riktigt nära? Trots all översvallande hud? Ibland känner jag, att den här personen, den, kan jag komma riktigt nära. Men varför i hela friden skulle den vilja komma nära mig? Och sedan tänker jag på alla sätt det kommer att dö på. Fegis.

Hej, jag låg och tänkte och lyssnade på the Beatles. Och Yesterday spelas. Och jag känner exakt så. Så som de beskriver. Exakt så, känner jag nu. Det handlar i och för sig om att hans tjej har tatt å lämnat honom, och det är ju inte riktigt vad som hänt med mig, men känslan är den samma.

Yesterday - The Beatles.

Läste igenom några av mina senaste inlägg och känner att jag vill bara säga att jag mår bättre än på länge nu. Jag är bara gladare. Får väl de hur länge det håller i sig, är dock glad för dessa dagar. Jag tror det beror på att jag kommit närmare Gud. Och därmed närmare mig. Jag känner mig en aning säkrare, en aning mer risktagande, en aning mer hejdethärärjagochomduintetyckerommigsåärdetjusyndfördig, en aning mer accepterade om saker. En aning, duger gott. För mig.

....Vampire Weekend när man ska sova. Nä, jag var skit trött. Jag kunde knappt se för mina ögon var fulla av John-Blund-sand. Och jag tänkte att jag bara skulle lyssna på den underbara låt jag haft på hjärnan hela dagen. Och jag lyssnade, och jag lyssnade, och började skutta i sängen. Göra någon slags ligganerdans och nu kan jag ju inte sova. Jag är så uppfylld av underbar musik! Dock är sanden kvar i ögonen mina, vilket gör det svårt att läsa Harry Potter and the Goblet of Fire såhär på kvällskvisten... Attans bananer. Varför ska det vara så bra med musik?

Vampire Weekend - Oxford Comma