Jag tyckte aldrig att mina föräldrar var pinsamma när jag var liten. Jag tyckte att det var så konstigt att folk kunde skämmas över sina föräldrar. Det var ju inte de som hade gjort något pinsamt, det var ju någon annan. Jag skäms inte heller nu över andra. Jag kan inte komma på varför jag skulle göra det. Jag kan ju tycka att folk är jobbiga eller irriterande eller vad fan som helst men just att skämmas över någon känns så onödigt. Jag vet att folk kan skämmas över mig. Men det tycker jag också är så onödigt så att jag inte ens kan förmå mig att bry mig. Det är liksom ligger inte på deras bord att göra det.

     Däremot har jag blivit fantastiskt duktig på att skämma ut mig själv. Och tycka att jag själv är en idiot som gjorde si eller sa så. Jag kan tycka att det är så pinsamt att jag på riktigt trycker upp händerna i ansiktet och får smått med ångest och tycker att jag är ett jävla pucko. Självklart ska jag spola omkring det i huvudet flera gånger, spela upp det när jag är som minst förberedd så att jag nästan blir rädd för mig själv. Har till och med hoppat till vid flera attacker. Åh gud. Det är liksom sådant som gör att jag inte ens kan berätta det för folk för att jag mår illa över mig själv. Egentligen är det sällan stora saker, och om jag berättar det för någon tenderar det att ta bort pinsamheten på något vis. Så jag kör på den taktiken. Att berätta sådant jag verkligen inte alls vill berätta eller erkänna, för att förminska det. Det visar ju sig att det sällan är en så stor grej, alla glömmer ju, och alla är änna puckon då och då.