Ja, jag känner mig dålig. Kass, en besvikelse. Hade jag kunnat ta bort att bry mig om hur andra ser på mig och mina beslut och hur jag mår så hade jag mått bättre. Nu är jag utmattad, tung och trött. Yr, svimfärdig och illamående. Jag har sändagsåmgest och ingen skola i morgon. Jag har söndagsångest inför svenskan; på fredag. HUR? Jag har så mycket jag vill göra. Jag orkar ingenting. Jag mår inte bra. Jag längtar för mycket till att börja knarka antidepressiva och är rädd för att de ska vara svåra att få. Jag vill inte ha det såhär. Det är skitjobbigt. Jag känner inte igen mig själv. Förvirrad och blind. Det gör ont överallt, samtidigt som jag känner mig bortdomnad. Jag hade ju kommit ur den här jävla gropen. Nu kommer jag inte att komma ur den igen på ett tag. Att tänka på att åka härifrån efter denna terminen är en av de få saker som håller dödslängtan på lite avstånd. Jag kollar inte innan jag går över gatan ändå. Jag blir nästan äcklad av saker som folk gör och säger. Jag blir äcklad av mig själv.