Vem försöker vi lura? Vem försöker jag lura? Antagligen mig själv så det var en dålig fråga. Vi kommer att gå skilda vägar alldeles strax. Jag försöker bara göra det mindre snävt. Hålla mig borta, ge dig annat att bita på. Som en avvänjnings process. Jag kommer att lämna dig, eller du kommer att lämna mig. Jag väntar. Men jag vet att detta kommer aldrig att fungera. Jag har varit med om det så många gånger förr. Jag tror inte på min egen förmåga längre. Det kommer aldrig att gå. Jag vet att du kanske tror det, eller möjligen hoppas. Jag tror dock att du börjat sluta med det nu. Att du sett vad som är under masken och bestämt dig för att du kan hitta bättre på annat håll. Att du faktiskt har bättre på alla håll. Vem tror jag att jag är? Jag kan inte vara den du vill att jag ska vara, jag kan inte vara den jag är. Jag är ingen. Låt mig inte tro det, låt mig inte få för mig något. Egoismen kickar in. Den är sådär så att man skäms. Krånglighet som endast snurrar i min hjärna. Hur kommer det sig att detta alltid får mig att slå knut på mig själv? På riktigt, knut. Jag är en kluven knut. Dubbel också. Ja, inte är det en vacker syn. Men vad ska jag göra? Jag har hoppats innan men jag tror inte på det mer. Jaha, ännu en i ledet. Tack för det som var. Förlåt för att jag är den jag är.