Lite som när någon blir kär i någon som inte är ett dugg snäll, rolig eller bryr sig ett skit. Man kan verkligen inte se det, hur man kan bli kär i den personen. Så är det för mig just nu. Men med livet. Hur kan man vara kär i det? Hur kan man säga; "detta kommer att bli bra" när man kollar ut över utsikten vid framtidens berg. Jag vill säga; "detta kommer att gå åt helvete". Det kommer gå käpprätt åt skogen. All framtid är bara en tjock massa av problem som blir tjockare och tjockare ju längre man går in. Hela tiden blir jag pepprad med saker jag "borde" göra, eller bli. "Du borde bli bagare, Linnea", "Du borde bli präst", "Du borde bli författare", "Du borde bli hemmafru", "Du borde bli." (upptäckte förövrigt vilket lustigt ord borde är, som bord. Men med ett e bakom. Eller som bor de. Utan mellanrum.) Jag borde gå folkhögskolajagbordegöradetochdetochjobbadärochmeddetochblahablahablahablablablablaa. Ja, det är ungeför så det låter. Jag försöker stänga ute det. Jag vill gärna bli en massa saker, göra en massa saker, tack för förslagen men jag vill inte ha dem. Jag är ledsen. Men nej tack, jag har det svårt nog. Jag vet inte varför alla känner ett behov av att förutså alla andras jävla framtid, skit i den ni. Kolla på er egen dystra utsikt och se hur sugen du blir på att spy upp ett "borde" mixat med hälften galla. Nej. Inte så lockande? Nä, men håll käften då. För oavsett vad jag borde bli, så kommer att att vara kasst. Jag låter säkert som att jag vill att du nu ska säga "du är ju inte alls tjock" eller vad det är nu folk brukar tjafsa om i omklädningsrummet. Och jag vill inte att du ska säga så. Inte ens tänka. JAG VILL INTE HÖRA. Jag kan gå med på argument. Diskussioner. Men inget jävla mes klapp, som om jag vore en gullig jättestor elefant. Nej, jag är trött på det. Jag kan inte se charmen i livet. Jag kan inte hylla det. Jag kan inte längta efter framtiden eftersom att jag, smart som jag är, upptäckt att problemen blir ju bara värre med tiden. Jag har tänkt mycket på femenism det senaste. Jag har även tänkt på djurrätt. Tänk på hur orättvist allt är. Och hur orättvist det är att folk kollar snett på en om man försöker kämpa för något av det. Det fungerar inte. Nej, man ska vara mindre och smälta in. Tyvärr, jag smälter inte in. Inte in i samhället. Det blev inte så. Tyvärr. Allt jävla motstånd krossade mig. Känner mig kantstött och trasig, svag. Jag kan inte fly, det är väl det värsta. När jag kommer att tänka på det. Att jag kan inte fly. För det sitter inomhus. Och för att det enda man kan göra är att gräva upp sig. Orkar nog inte det. Går bara fel varje gång jag försöker. Och jag orkar knappt att resa mig upp längre. Ska det vara så här? Känns som att livet slagit mig med en träplanka hela tiden, och det slår hårdare och hårdare. Och jag får flisor överallt. Jag är trött. Och det har jag varit länge. Ca 70 år kvar. Jag väntar.