varje gång jag går utanför dörren. Ett steg ut och tårarna rinner. Sminket försvinner ner, längst med kinderna. Jag kan knappt andas. Ibland måste jag stanna. Ibland bär inte benen mig, och jag sätter mig ner på marken tills jag samlat ihop skärvor av kraft som jag ändå tappar så fort jag kommit på benen igen. Jag gråter till och med på bussen. Hela vägen. Hela tiden. Går jag ut med min hund så slutar tårarna inte att rinna förens det att jag nått min dörr. Då suger jag in allt. All ångest och gråt. Sväljer det gång på gång, för att det inte ska åka upp igen. Ibland får jag stå och trycka ner det i något som känns som en evighet, innan jag vågar öppna dörren. Jag gnuggar frustrerat bort pandaögonen och ångrar att jag använde mascara idag igen.