Jag skäms över att jag fortfarande tycker att halloween 2009 var så jobbig som jag tyckte. Och fortfarande tycker. Jag skäms över att jag fortfarande ibland tänker på det. Att jag fortfarande mår dåligt över det. Det var en sån liten grej om man jämför med vad som skulle kunna ha hänt, och om man jämför med vad som hänt andra. Men för mig var det jobbigare än jag vill erkänna. Det är nog ingen som rktigt förstått det. Och ingen jag har pratat om det med. För att det är så töntigt.

Han gav mig hans nummer, utifall att jag behövde hjälp med flashmoben. Egentligen var det väl för att jag var utklädd till lättfotad fjortis. Men jag är inte den som får numret av någon bara sådär. Min kusin var där också, och hon var lättfotad fjortis, men inte utklädd till det. Jag ville väl vara lite mer som henne, hon som hånglade med tre olika killar varje vecka. Hon som alla ville ha. Jag tänkte på hur feg jag var om jag inte skulle träffa honom. Så jag stämde träff, två dagar efter första gången. Hemma hos honom, i Torslanda. Han mötte mig vid centralstationen. På bussen hem till honom spelade vi guitar hero på hans mobil och jag sög. Som vanligt. Han började sjunga. Vilket var lite jobbigt och något jag försökte ignorera, han var inte så bra som han ville vara. Och det fick mig nästan att skratta. Väl hemma hos honom, fick jag se hans lyxvilla. Och vi stängde in oss för att titta på superkassa filmer i ett av hans rum.

Han ville hela tiden vara så jobbigt nära, jag satte mig med armlängs avstånd. Inte långt efter klagade han intensivt på min privathet när jag inte ville ligga bredvid honom i den lilla smala soffan. Och jag som inte visste hur man skulle göra, och ville vara mer som min kusin; gav upp. Gjorde som han ville. Jag låg där, och han ville hela tiden talla på mina bröst. Och jag sa nej, gång på gång sa jag nej. Han klagade på mig. Jag tyckte så synd om honom, jag tyckte att jag var tråkig, så jag gav upp. Och han klämde. Han kände, han rörde. Jag mådde illa. Jag ville fly. Jag ville spy över varenda kvadratmillimeter där våra kroppar rörde vid varandra. Men jag tänkte att det var såhär det skulle vara. Att det var jag som var privat och dum, tråkig. Han ville hela tiden mer. Och försökte kyssa mig. Jag sa nej, jag ville inte. Nej, nej, NEJ. Om och om igen. Hans händer rörde sig ner. Jag ville inte ha dem där. Jag ville inte ha dem alls. Framför allt inte på mig. Men det ville han. Och han gjorde allt han kom åt att göra. Han låtsades förstå mig när jag sa att jag inte ville. Men han förstod inte. Han ville. På filmen kysstes de. Och han gnydde. Han gnälllde som en hund. Han ville också ha det så. Han ville också kyssas. Och jag övervägde det. Men jag ville det inte. Jag var osäker på om jag skulle kunna hålla mig från att spy i hans mun. Hans händer hamnade här och där. Han ville att mina händer också skulle vara här och där. Jag gick inte så långt. Jag försökte komma hem så fort som möjligt. Och efter ett tag kom jag hem. Och jag skakade. Jag mådde illa. Kunde inte äta. Jag frös. Jag mådde jättedåligt. Jag kände mig så fel. Så töntig. Jag skämdes. Jag skäms fortfarande. Han visade mig ingen respekt. Jag var en kropp. Men för mycket nej. Jag har alltid varit mycket nej till närhet. Och det hjälpte inte. Jag mår fortfarande illa av närhet.