Ja, det kan man fråga sig. Visst gör jag det. I detta nu till och med! Åh, vad spännande. Jo, jag var sista gången och andra gången på St. Lukas. Jag är glad över att det var sista gången. Jag insåg nämligen en sak. Efteråt har jag gått och tänkt på att varför är jag ledsen? Varför börjar jag gråta? Vad är det som gör mig ledsen? Ja, han frågade det. Kjell hette han. Jag hade ingen vettigt svar på det. Vad har jag för spektakulär anledning till att gå och böla stup i kvarten? Till att vara ledsen. Inga! INGA MOTIV! Mes, sluta var ledsen nu. MARSCH. Det går inte. Jag blir bara ännu mer ledsen. 

 

Vet du vad. Jag har börjat lyssna mer på mina tankar. Mina smygtankar. De jag knappt visste om att jag tänkte. Tjuvlyssnar på mig själv, ja det gör jag. Irriterande nog är mina tankar rätt deprimerande. Fulla av misstro, rädsla för att bli lurad, att folk tycker och tänker och säger en massa saker om mig. Att de är trötta på mig. Saker som handlar om mig. Att jag är dålig, att jag är det och detta. Ja, en massa skit och slagg och snor.

 

Hur ändrar man på sådant? 

DÖÖR. Mitt mående har slängt sig i väggen efter några veckor av ovanligt bra. Igår kväll gick det ner. Gråt blev mig sömnvisa och jag har inte mått bättre sedan dess. Trött. Slut. Ledsen. Vilsen. Förvirrad. Jag vet inte vad men ingenting känns bra. Eller en sak. Mor sa att jag KANSKE (!!!!) kanske, kanske, skulle kunna få jobba varannan lördag på hennes förra arbetsplats. Det hade gjort mig jätteglad. För tre (?) somrar sedan jobbade jag där tre veckor och det var underbart. Mycket pengaångest, livsångest, ångest och deppigheter sitter på mig och gnider sina feta arslen mot mig förnöjt. Ska bli intressant att sova. Ha're gött.

Om man får vara besviken så är jag det. Får man tycka att det kunde ha varit bättre så tycker jag det. Ihopskap var inte vad jag trodde. Jag tror inte att jag trodde att det skulle vara så som jag trodde. Det beror på mig. Jag vet det. Hade det inte varit för mina känslor som nu tvingat mig in i ett robotskap så hade det varit bättre (?). Jag vet inte om detta är rätt för någon av oss. På något sätt vet jag samtidigt att jag inte ska ta beslut i mitt tillstånd. Det gråa är så svårt att se förbi att jag har inte någon riktig kontroll på vad jag gör eller kommer att göra. Ibland kan jag se honom i ögonen och känna min mun öppnas för att ord ska komma ut och bli orolig för vad det är för ord som jag kommer att uttala. Om jag kommer att gå därifrån utan honom. Jag tänker ofta på hur det blev vi. Hur jag inte minns. För att det gör jag verkligen inte. Allt gick så fort. Eller gjorde det verkligen det?

 

Hur hamnade jag här?

En sak som jag på något vänster vet hjälper mot ångest och depression är något så simpelt som att gå och lägga sig tidigt och vakna tidigt. Nu när det är sådär, så som det är så är det extra viktigt. Extra viktigt att inte släppa på regler. Skjuta på mat och sömn. Det gör jag för det mesta ändå. Maten är svårast. Sömnen är dålig. Innan tolv är viktigt. Jag känner mig tråkig. Jag minns inte just nu hur mycket det hjälper. Om jag tänker efter minns jag dock efter-tolv-ångesten. Den tenderar att slå till precis efter tolv. Lustigt nog. Sova igenom den är en bra metod. Dock tror jag att jag finner allt för tungt och meningslöst för att ställa klockan idag. Det kommer nog att vara en period av sova-bort-så-mycket-som-möjligt-av-livet. Det är det som känns mest okej. Rätt och fel, bra och dåligt. Mina beslut är en stor grå massa. Jag vet inte om det jag gör har något värde, det är bara suddigt. God natt.

När jag faller känner jag ingenting. Bedövad. Döv. Jag är känslodöv. Jag faller ner i ett hav av vad jag tror är känslorochtankar. Eller vad är det? Deppigheten själv som stänger av allt? Beröringar går förbi obemärkta. Va, är det någon här? Jag ser inte riktigt. Egentligen ser jag aldrig. Egentligen är jag konstant döv. Det är bara groparna som märks. När gropen blir en tunnel märks det inte av förens ljuset syns. Det var ett tag sedan nu, men det kunde ha varit ännu längre sedan. För bara ett år sedan var jag rätt fri. Med en hjärna större än jag någonsin upplevt. Det var fantastiskt. Jag undrar om det någonsin blir så igen. För några dagar sedan såg jag denna bild:

..är jävligt svårt ibland. Idag är det ibland. Jag är så ledsen över att inte få känna mig fri och glad. Endast. Utan ångest och nedstämdhet som smyger sig på. Tröttheten, tankarna och späda muskler som kämpar för att nå ett ännu krampaktigare stadie. Jag vill dela goda nyheter, som inte blandas av allt rörigt sorl av sorg och smärta. Inte veta att när de går kommer jag att falla. Jag vill stå upp hela vägen, med ett leende som inte kan suddas bort och med äkta nyheter om hur gott jag mår. Visst, jag ler, skrattar och är stundvis glad. Men jag är aldrig fri.

 

Jag är aldrig fri.

Jag har ont i magen. Jag är trött på livet. Igår gjorde jag massa. Massa och en del var väldigt jobbigt. I förrgår gjorde jag massa. Idag vaknar jag upp till noll. Jag höll M vaken till halv tolv, jag ångrar det. Lite konstigt. Jag ville ha honom där, men idag ångrar jag att jag inte lät honom gå. Gå vid tio, när han sa att han skulle det. Idag känns inget bra. Jag hade tänkt måla. Men mina föräldrar är hemma. Jag vill inte då. Det är konstiga saker som gör ont i mitt hjärta. Jag mår illa och är obekväm. Obekväm med mig, med allt, med allt. 

Efter flera dagar av hemmagående och superhostande insåg jag att mitt fysiska tillstånd måste ha jagat bort mitt psykiska tillstånd. Det gjorde mig glad. Sedan insåg mitt psyke samma sak. Då blev jag mindre glad. Snarare jätteledsen. Över en hel del saker:

• Jag känner mig svag för att jag antagligen inte kommer att palla med att åka med far till USA. 
• Jag saknar min vilda kåthet. Saknaden av den gör att jag saknar tiden med F. För att då var jag mycket vild, mycket kåt. Jag hatar mig själv för det.
• Min prestationsångest verkar sakta smyga sig tillbaka. 
• Jag hatar min historia. Jag vill ta bort allt. Radera allt. 
• Jag är trött på mig. Att jag är dum i huvudet, kräsen, egoistisk och eländig.
• Jag hatar mig själv för att jag har kontakt med människor. Jag känner mig som för mycket av en besvikelse, förlorare och pest för att få ha vänner, pojkvän och annat. Borde göra slut med de alla. Lämna allt och ta mitt liv. Ja, det anser jag nu. För att jag vill inte att jag ska göra sönder någon, smitta någon, vara ivägen och jobbig och allmänt jag.
• Min far verkar alltid säga att man ska dölja delar av sig själv. Jag gör inte det. Det är ju kasst.
• Jag har så mycket åsikter om saker. Borde sluta. 
• Hur kan jag låta mig fortsätta? Tänk på andra Linnea. Du ger inget bra. 
• Varför fick jag inte vara kvar hos min förra psykolog? Jag saknar henne. 
• Allt gör ont. Det gör ont att jag ska vara så svår för andra. Jag hatar mig själv. Kan jag inte bara vara enkel, problemfri och glädjespridande, lite oftare? Nej. Tydligen inte.
  
  
  Hejdå, jag är värdelös.

Jag blir tokig. På läkares reaktioner. På saker jag får höra. Jag är så trött på mig själv idag, och jag gör det värre. Genom att prata med andra. Ge de en skopa bitterfitta och klagande. Det har varit så tröttsamt att gå till psykologen det senaste. Jag känner mig ännu sämre när jag har varit där. Hela dagen blir till mos. Tyngd, tankar och trötthet. Förvirringen över att jag inte bara kan få bli frisk. Oavsett hur skönt det är att veta att man inte hittar på allt i ens huvud, att få höra att det faktiskt är så att jag inte mår bra. Från någon annans läppar än mina. Så gör det ont att jag inte mår bra. Att min psykolog blir förvånad över att jag har problem med saker som man inte brukar ha i min ålder. Att ingenting riktigt verkar gå att förklara eller hänga ihop. Hur ska jag någonsin kunna bli frisk? Folk antar ofta att jag har klassika deprission och ångest, det antog jag med. Tydligen är jag inte så klassisk. Jag vill vara klassisk och normal. Så att någon kan veta vad de ska göra för att hjälpa mig. Allt ludd och  tafatta försök till att hitta något som aldrig finns. Kan jag inte bara få höra att någon vet vad de ska göra med mig? Det blir inte enklare av att ingen vet, när inte jag heller vet.

Jag blir nästan fascinerad över hur mycket jag kan hata mig själv för saker. Hur det är mitt fel att mitt liv ser ut som det gör, att allt beror på att jag är så jävla sämst. Jag får aldrig sommarjobb, oavsett hur mycket jag söker, jag får aldrig må bra, jag kan inte ta studenten. Allt är fucking mitt fel. Jag hatar att jag är jag. Jag vill så gärna vara någon annan. Uppenbarligen är jag bara skit och inget att ha. Ett äckligt tillägg i folks liv. Jag är svår, jobbig, dum, klarar fan ingenting. "Till och med de osmartaste tar studenten" heter ett event på fejsbok som jag är bjuden till. Om jag inte klarar studenten då, vad i helvete är jag? Jag hatar att jag har börjat överhuvudtaget låta folk veta om hur jag mår. Att jag inte bara kan säga att det är bra. Varför kan jag inte ljuga? Jag borde börja ljuga. 

Gång på gång spänns varje muskel i min kropp. Krampar. Det gör ont. Jag hatar livet idag. Så mycket vill jag bara att det ska ta slut. Nu. Känner mig ensam. Jag försöker komma på vad det är som jag tror att jag har att leva för. Jag vet att det finns någon anledning till att jag aldrig dör. Att jag ligger här och försöker låta bli. Att göra allt det jag önskar att jag gjorde. Det är något som stoppar mig. Och jag hatar det. Jag vill bara kasta in handduken. Det har jag velat så många gånger. Alltid är det något, aldrig vet jag vad det är. Tänka klart går inte. Jag kanske inte vill göra min mor ledsen? Jag kanske vill vara en del av det enda förhållande till M som inte går sönder på ett brutalt sätt? Är det för att far har bett mig om hjälp med att hämta bilen, och om jag går och dör så ställer det till med problem? Är det skuld som håller mig kvar? Det låter som en sjukt idiotisk anledning till att vara kvar. 

Jag + Hantera alla jävla studenter. 

Jag + Hantera andra folks sommarjobb.
Jag + Hantera livet.

Just nu går det skit med just det. Mitt instabila psyke vill inte bli stabilt. Jag gråter. När jag ser Lisas statusuppdatering om att hon har fått sommarjobb. När jag ser Agnes event för hennes student. När folk hämtar ut sina studentmössor. När de har bal/studentkläderspanik. Jag kan faktiskt inte vara glad för deras skull. Jag orkar inte. Inte idag.

Jag blir ledsen över att Lisa som konstant klagar får sommarjobb två år i rad. Utan att ens knappt ha försökt. Att jag som sökt, sökt, sökt aldrig får jobb. I år har jag sökt knappt något. För att jag har varit för sjuk. Dumma psyke. Dumma allt. Dumma att jag skyller allt på mig. Som att det är mitt jävla fel att jag inte tar studenten, att jag aldrig får sommarjobb, att jag är sjuk. Jag ser det som mitt fel. Jag fick frågan hon min psykolog "Ser du psykisk sjukdom som ett tecken på svaghet?" och jag insåg att det gör jag faktiskt. Speciellt när det kommer till mig, men faktiskt, även andra. Jag trodde inte att det var så. Att jag tänkte så. Men det gör jag. 

I morse var jag hos min psykolog och talade om att jag faktiskt har mått rätt bra i några dagar. När jag kom hem var det också bra. Sedan satt jag och åt och kollade på House. Mor stod och kollade över axeln. Jag blev jättestörd på det. Tyckte att det var svinjobbit men jag sa ingenting för att jag kände mig löjlig över hur jobbigt jag fann det. Sedan fick jag ont i magen. Ont i huvudet. Blev trött på att vara i samma rum som någon. Trött, trött, trött. På allt. Sängen. Gråt. Och där är jag nu. Mår pissigt. Det gör ont mest överallt. Jag gråter. Mår illa. Det sticker. Spänner. Blä.

Jag känner mig ensam. Töntigt bortglömd och sorgsen. En klump i hela kroppen som krälar omkring där, en centimeter under huden. Trots att den är död, illaluktande och gammal.Jag ser de som var de jag tyckte om allra mest för längesedan. Hur de är någon annanstans. Hur jag inte minns varför jag inte alls vet var.Jag skrattade och sjöng idag. Jag var knäpp, konstig och glad. Sedan mådde jag dåligt. Äckelkrälandet. Det varvas när det inte bara varvar på kräl.Så fruktansvärd otillräcklig. Allt det gör så ont. Det känns som att hela jag ska vrängas ut och in över min otillräcklighet. Hur jag är så halv, trasig och jag täcker knappt någonting. Folk förväxlar sjukskrivenhet med ledighet. Usch, vad det är äckligt. Som att jag fuskar mig igenom vardagen. Med lyx, sömn och dagar för allt. Tills jag tror på det själv. Att jag fuskar. Allt är mitt fel. Det är mitt fel. Som att om det är så här jag vill ha det. Jag ser folks trasighet. Det gör ännu ondare. Jag vill bara pussla ihop de. Varenda en. Oavsett. Det finns inget jag kan göra. Så jag bara sitter här. Tycker illa om all trasighet och tycker illa om mig själv.